1989 - 2008

Den 30 mars 2008 tog Broder Daniel-gitarristen Anders Göthberg sitt liv, det skulle sätta punkt för ett av Sveriges absolut viktigaste band. Broder Daniel gav ett allra sista avsked till sina fans och framför allt till sin gitarrist och nära vän Anders Göthberg den åttonde augusti samma år på Way Out West. Det var en känslosam spelning där pandornas tårar ritade mörka linjer i deras vita ansikten. Jag var där och även om jag inte var i samma känslomässiga tillstånd så kändes det väldigt viktigt att vara där.

Under de månaderna mellan Anders Göthbergs bortgång och avskedet i Slottskogen filmades en dokumentär och i fredags sände SVT den. Det är en väldigt vacker film, den berättar inte speciellt mycket men det är inte heller tanken. Det är poetiskt och bitvis sorgset. Under en timma får man följa Broder Daniels förberedelser ända tills sista tonen av deras avslutande No Time For Us. Undanvara dig den timmen och se Broder Daniel Forever.

way out west: bon iver

Bon Iver, festivalens första konsert som vi såg (från början till slut), den första överraskningen och den bästa spelningen. Vi hade förväntat oss en skäggig Justin Vernon i stort sett ensam på scenen med akustisk gitarr. Den enda pluspoängen vi fick där var väl för skägget. Här hade Vernon dragit med sig en extra gitarrist och dubbla trumslagare varav en emellan åt agerade bassist. Det resulterade i de annars ganska lågmälda låtarna fick helt ny energi. Min farhågor om ett glest tält kunde snabbt kastas bort, då det trotts en kapacitet på 8000 så kändes ganska fullt. Även i dagsljus så var det fantastiskt. Det var bra rakt igen, den bästa spelningen under hela Way Out West och den avslutande allsången i The Wolves (Act I and II) gav gåshud.

way out west: deerhunter

När Lily Allens set börjar närma sig sitt slut är det tid att bege sig mot Trägår'n, där Deerhunter ska ses och som en bonus spelar även Gang Gang Dance. Köandet går, trotts allt klagande från andra besökare helt smärtfritt för tredje dagen i rad. Vi hinner faktiskt även se det första bandet Let's Wrestle som spelade innan Gang Gang Dance och kvällens höjdpunkt Deerhunter.

Efter en lång väntan så börjar äntligen Deerhunter och vilken spelning det blev. Deras experimentella shoegaze spelas helt utan avbrott och mellansnack, vilket är väldigt passande. Det bildas en atmosfär av kittlande oljud när låtarna dras ut flera minuter vilket gör det svårt för en att släppa blicken från scenen. Ungefär på samma vis som My Bloody Valentine, fast detta tycker jag är bättre. 45 minuter senare är det över lika snabbt som det började.

Utöver detta såg min festival ut på följande vis. Byt ut Röyksopp och Glasvegas samt placera Röyksopp på plats fyra istället för Band of Horses på "Topp fem spelningar".

way out west: röyksopp

Det är så mycket rök när Röyksopp går på tältscenen så det är svårt att urskilja mer än deras konturer. Men så översätts röyksopp också till röksvamp. När röken lagt sig en aning kan man urskilja deras fantastiskt löjliga dräkter, som hämtade från en av dåtidens framtidsfilmer. Publiken är med från starten, det är glädje och dans utan dess like, något jag aldrig tidigare sett på den annars relativt nyktra och halvstela festivalen. När sedan som väntat Robyn dyker upp på scenen exploderar tältet i en hysterisk eufori. Mot slutet dyker också Karin Dreijer Andersson (The Knife) upp på scenen iförd en mask och någon pälsliknande svart kycklingdräkt. Tyvärr körde de inte Tricky Tricky men annars var setlisten och spelningen väldigt väldigt bra.

way out west: vampire weekend

De gav mig en förkylning och halsont men det är inte det jag kommer komma ihåg. Jag var väl inte jätteintresserad av denna spelningen men min kompis fick med mig näsan längst fram i publiken, vilket jag är väldigt glad över. Detta var festivalens största överraskning (förutom att Dr Alban gästade Robyn). I samma stund som bandet går på börjar det regna och senare går det över till ösregn. Men Vampire Weekend ser inte ut att misströsta och det gör inte heller publiken. Bandet bjuder på en riktigt jämn spelning där mina favoriter är M79 och Walcott. Vi bjuds även på nytt material och inte ens då står publiken still. Nu sitter jag förkyld här men vad fan gör det?

way out west: my bloody valentine

De allsmäktiga gudarna inom genren shoegaze där deras Loveless är den heliga bibeln. Jag och mitt sällskap frågade oss mest om de skulle följa Sveriges bestämmelser kring ljudnivåer. Vi insåg snart att de inte skulle göra det då det delades ut hörselproppar till publiken. Ändå börjar det på en inte allt för hög nivå men det höjs snabbt och snart sätter vi öronpropparna på plats. Även om jag inte är tillräckligt inlyssnad för att höra någon större skillnad på låtarna, utöver You Made Me Realise så är det bra. En fin ljusshow och underbara partier i låtarna. Vi stannar dock inte hela spelningen men det är något jag är väldigt glad över att ha sett.

way out west 2009

På torsdag smygstartar som vanligt Sveriges bästa festival Way out West med sitt klubbprogram. Jag köpte biljett redan i våras och även om jag har varit lite tveksam till festivalens line-up under vissa perioder så räcker det med att skumma igenom spelschemat för att se att Way out West har det bästa startfältet i år igen, trots att de saknar ett riktigt dragplåster som Neil Young eller Kanye West innebar föregående år.

Men som sagt på torsdag börjar det. Göteborgarna har redan börjat festa i och med sitt kulturkalas något jag inte ska delta i. För er som ska, kan jag rekommendera Junior Boys, de spelar klockan 22 i morgon (tisdag) på Kungstorget. Annars har arrangörerna planerat det så katastrofalt att det sevärda på Kulturkalaset är på torsdagen och krockar på så sett med Way out West:s klubbprogram. Hur som helst kommer jag med största sannolikhet gå till Parken på Vasagatan för att se Göteborgarna i Fontän på torsdagen. Som om inte det mystiska space-disco-pop-bandet vore nog bjuds man även på Skriet och St Vincent. Skriet är ett Stockholmsband som släpper sitt debutalbum i höst. Här kan man lyssna på Ben § Hjärtan. St Vincent som tidigare spelat ihop med Sufjan Stevens har släppt två kritikerrosade pop-album. Tror att det kan bli riktigt fina spelaningar alla tre.

Det enda egentliga alternativet på torsdagen är Kajskjul 8 där Joel Alme samt Broder Daniels Theodor Jensen spelar sitt nya soloprojekt. Där emellan ska även en "hemlig artist" spela. De känns dock lite tråkigare än Parkens artister och Joel Alme dyker upp ganska frekvent på festivaler och gjorde dessutom ingen övertygande spelning på Emmabodafestivalen, troligtvis kommer också Theodor Jensen att förekomma flitigt runt om i Sverige nästa år. Sen ska jag erkänna att artisterna Hajen, Lonely Dear och framförallt El Perro Del Mar i Annedalskyrkan är ganska intressanta. Men tyvärr är det 13-årsgräns och det säljs således inga förfriskningar.

Fredagen är på förhand den intensivaste dagen. Där ligger Bon Iver, Beirut, Grizzly Bear och Band of Horses i stort sett mitt på varandra. Man bör hur som helst hinna se ganska mycket från alla fyra med prioritet på den lågmält vackra stämman från Justin Veron i Bon Iver. När den hektiska inledningen är avklarad är det lite lugnare, Robyn eller Florence and the Machine finns att se innan Wilco kliver upp på Azalea-scenen. Country-pop-bandet från USA krockar med Markus Krunegårds band Laakso men jag kommer nog välja Wilco i och med att deras nya skiva är väldigt bra. Annars har jag inte lyssnat speciellt mycket på varken Laakso eller Wilco.

Efter det blir det riktigt intensivt igen. Fem band på fyra timmar. Av dessa fem blir Glasvegas bortprioriterade direkt. Antony & the Jonhsons tillsammans med Göteborgs Symfoniker måste jag i alla fall se lite grann av, det kommer vara storslaget. Efter det är nästa stora band Röyksopp som spelar i tältet. Den norska electroduon kommer med all sannolikhet att gästas av Robyn och Karin Dreijer Andersson. Det kommer blir trångt och svettigt. Strax efter Röyksopp spelar dagens stängningsakt Arctic Monkeys och samtidigt spelar Fever Ray. Brittisk rock eller svensk visuell mystik-pop signerad The Knife? Jag har inte bestämt mig än, kanske hinner man lite av båda.

Klubbkvällen på fredagen är väldigt tunn, finns väl egentligen två namn som intresserar mig, Echo and the Bunneymen samt Andrew Bird. Tror inte jag hamnar på någon av dem dock utan jag går dit sällskapet tar mig.

Lördagen blir lite lugnare. Tyvärr har ett par av de mest sevärda fått dåliga tider. Till exempel så spelar Patrick Wolf redan klockan ett. Hur som helst måste jag se denne britt. Undra vilken hårfärg han har nu? Efter det spelar [ingenting], som jag talade om lite i förra posten, här. Det positiva är att de båda spelar på tält-scenen, vilket innebär att det förhoppningsvis är lite mörkare. Det gör däremot inte Vampire Weekend, de spelar på festivalens största scen strax innan klockan fyra. Vi får hoppas att de inte är några riktiga vampyrer, då solljus inte är deras grej. Hur som helst blir det nog en trevlig tillställning. Tråkigt nog krockar Vampire Weekend med Olle Ljungström som i våras turnerade i rullstol efter att ha brutit benen.

Efter det har vi ännu en krock, antingen ser man det tunga hip-hop-namnet NAS eller Florence Valentin igen. De sistnämnda var riktigt bra på Emmabodafesitvalen men efter att ha sett dem två gånger nu så kanske det är roligare med NAS. Vi får se.

Lördagen fortsätter med tunga namn i form av Basement Jaxx, som jag inte är riktigt vän med än. Det är alltså ingen hög prioritet på dem. Men det är My Bloody Valentine, shoegaze-gudarna från Irland som inte släppt en skiva efter Loveless 1991. Tunga gitarrmattor och kittlande oljud på absolut högsta volym. Glöm inte öronpropparna hemma!

Avslutar Way Out West gör sedan den söta britten Lily Allen. Med två bra album i bagaget hoppas jag det håller även live. Sedan blir det första bästa spårvagn till Trägår'n där de experimentella New York-borna (inte Animal Collective utan) Gang Gang Dance och framförallt shoegaze-punkarna Deerhunter spelar. Utöver det spelar även Let's Wrestle på Trägår'n.

Här finns ett detaljerat spelschema.

man måste vara fattig för att vara rik

För en vecka sedan damp ett nyhetsbrev från etiketten Labrador ned i min E-brevlåda. Där berättade de att [ingenting]:s nya album fått ett namn, Tomhet, idel tomhet och att det ska släppas 9:de september. Men framförallt så innehöll brevet den första singeln, Halleluja! helt gratis och den är verkligen helt sjukt bra.

När även vocalisten Christpher Sander tidigare i år släppte ett väldigt bra soloalbum här förväntningarna på [ingenting]:s tredje fullängdare höga. Enda chansen i år att se bandet är på Way out West nästa vecka, räkna med mig i publiken.

Ladda ned Halleluja! från Labrador här. (Högerklicka, spara som)

My Bloody Valentine till Slottskogen?

Hittade den här bilden på la vie sportive, bilden påstås vara en kommande annons för Way out West. Det innebär att shoegaze-jättarna från Irland, My Bloody Valentine är klara. Även Basement Jaxx, Grizzly Bear och ytterliggare sju uppträder om detta stämmer.

Om det stämmer glöm inte att ta med någon form av hörselskydd, My Bloody Valentine är nämligen kända för att dra på lite extra.

Real deal? Det får framtiden utvisa.

det blir tre år i rad

Då var biljetten till Sveriges bästa festival inhandlad. Way out West släppte i dag det andra knippet med artister. Antony & the Johnsons och Beirut var de två tunga namnen, det tredje bandet Seun Kuti & Fela's Egypt 80 är ett afrobeat-band som jag inte tidigare har hört talas om.

Antony & the Johnsons spelar dessutom tillsammans med Göteborgs Symfoniker, några som beskrivs som "Sveriges Nationalorkester". Tror att detta kommer bli sjukt bra. Luger skriver, "Vi snackar 65 pers på scen som med träblås, brass, stråkar och slagverk backar upp vår käre Antony." - magiskt säger jag.

Beirut var redan bokad till förra årets festival men ställde in. Zach Condons folkpop kan nog locka en hel del besökare. Personligen tycker jag att hans musik har blivit sämre efter debuten, den ganska bra Gulag Orkestar.

Sedan tidigare är bland andra Arctic Monkeys, Lily Allen och Band of Horses klara och de får väl ses som de hittills tyngsta namnen. Undra vad som kan toppa förra årets avslutningsakt Neil Young?

Det som fick mig att boka biljetten redan idag var väl förutom ovan nämnda Antony & the Johnsons den helt fantastiske Justin Veron som går under namnet Bon Iver. Även Karin Deijer Andersson hjälpte till en del då hennes Fever Ray (som jag skrivit om här) också är bokade.

Dessutom vet man tryggt att detta bara är ett litet smakprov av vad som komma skall. (Det är hittills 21 bokade artister, föregående år har haft 60-70)

Vi ses i Slottskogen i augusti!