mad for it

Skivbolag har på senare år blivit något av ett hatobjekt för många, men som med allt annat finns det undantag. Det finns skivbolag som inte bara riktar in sig på att släppa reissues och samlingskivor, även om artisterna inte är för idén. De här små fantastiska "indie"-etiketterna som sätter musik och nöje framför pengar. Mad For It är ett sådant bolag och de släpper sin musik digitalt och gratis, om du vill kan du självklart betala också.

På fantastiska Mad For It ligger lika fantastiska Parker Lewis. Emil Johansson som han egentligen heter har troligtvis samma kärlek till New York som Woody Allen. I våras släppte han ett självbetitlat album som anspelade helt och hållet på äpplet, i länken får ni lov att ladda hem en av årets bästa skivor. Får några veckor sen passade han även på att släppa en av årets EP:s. New York är utbytt mot Stockholm och språket är denna gång svenska, självklart får Rak som en pil gratis också. Gillar ni det går det betala, i alla fall för Rak som en pil på Klicktrack.

man måste vara fattig för att vara rik

För en vecka sedan damp ett nyhetsbrev från etiketten Labrador ned i min E-brevlåda. Där berättade de att [ingenting]:s nya album fått ett namn, Tomhet, idel tomhet och att det ska släppas 9:de september. Men framförallt så innehöll brevet den första singeln, Halleluja! helt gratis och den är verkligen helt sjukt bra.

När även vocalisten Christpher Sander tidigare i år släppte ett väldigt bra soloalbum här förväntningarna på [ingenting]:s tredje fullängdare höga. Enda chansen i år att se bandet är på Way out West nästa vecka, räkna med mig i publiken.

Ladda ned Halleluja! från Labrador här. (Högerklicka, spara som)

the rain falls hard on a humdrum town

Kanske är det detaljerna, eller avsaknaden av det hela som gör en nattlig regnskur till bland det vackraste som finns i en småstad. På dagen är det en kall grå historia men i mörkret kommer detaljerna fram. Detaljerna utgörs av ljus som reflekteras i vattenpölarna och trädens löv får en nästan overkligt grön färg i det vita skenet från gatlamporna. Det mysiga smattret mot rutan och regnvattnet som forsar ned för den. Den gamla tegelbyggnaden man kan skymta genom löven från mitt fönster får konturerna utsuddade men blir samtidigt livligare, den känns inte alls lika malplacerad som den annars gör. Regnet tar fram något vackert ur allt det fula. Har det varit en het dag kan man också ha tur att få uppleva den "blöta asfalt-doften".

Hur vackert jag än tycker att nattliga skurar kan vara så behöver de inte förekomma varje dag eller varje vecka. Det är alltid trevligast med en skinande sol. Jag hoppas därför att SMHI har fel på fredag. Jag hoppas att studenterna får en solig fredag, det är så mycket roligare att beskåda deras lycka i sol. Annars hoppas jag att studenterna svävar på moln för ovanför molnen är det alltid vackert väder.

rör inte en min om lokförar'n dör

Efter fyra, fem timmars sömn var det tänkt att det skulle bära av mot Göteborg. Tåget som skulle ta oss dit hade avgångstid 08:09. När jag anlände till Törebodas (faktiskt) vackra station så sa en röst i högtalaren någonting som jag varken hörde eller lyssnade på. Det enda jag iakttog var att det var försenat med sex minuter (trodde jag) men faktum var att de där sex minuterna var en timma och sex minuter, inte undra på att resenärerna började gå. Det är ju inte första gången det här händer, hoppas det blir bättre nu när SJ blir av med sitt monopol. Nu är det snart hög tid att återvända till stationshuset och hoppas på att vi tillslut ser vår slutstation, vårt mål!

Tåg känns så mycket bättre när Jakob Hellman sjunger om dem.

you tend to forget

Idag fick jag nys om att P3 Populär premiärspelade The Embassys nya singel. Det innebar ju att man var tvungen att lyssna på programmet i efterhand. Jag gillar den, det är inte det bästa de har gjort men det är en klassisk The Embassy-låt. De har till och med samplat sig själva.

Det är en radiorip så kvalitén är medelmåttig, det är i alla fall bättre än inget och en riktigt officiell digital release bör inte vara långt bort.

Oh you tend to forget, your life is a mess..

veckans låt #10

Nu har det här spektaklet varat i tio veckor och jag känner att det är tid att avsluta det här konceptet. Det blir bara påtvingat och lägga upp en ny låt varje Söndag och det har inte varit speciellt genre-varierande. Det var tänkt att ändras idag med en techno eller kanske till och med en dubstep-låt men så hände det ett par grejer.

För några veckor sen upptäckte jag Elenette genom ett myspace-tips av en bekant, jag lyssnade och tyckte det var helt okej, lyssnade igen och tyckte det var bra. Efter det låg låten i en kortare dvala, tills i fredags då nya numret av Sonic kom. Tidningen gav skivan en åtta och låten som jag tidigare blivit tipsad om fanns med på blandskivan som medföljer varje nummer. Jag letade rätt på hela skivan och den är jävligt bra. Bäst på skivan tycker jag fortfarande är just den där låten jag först blev tipsad om. Jag ska således dela med mig av den.

Den sista veckans låt blir Elenette - Kär (imaginär) pensionär.

veckans låt #9

En vild blandning av olika alkoholhaltiga drycker igår tar idag ut sin rätt, men allt det där känns lite mindre farligt när solen skiner fint utanför. Det är också ett par timmar tills premiärträning med vårat korplag, som ännu inte har något namn. Det innebär inledningen på min andra säsong av slitande på fotbollsplanerna i Mariestad.

Nu ska jag gräva fram fotbollsskorna så här är It Pays to Belong av The Embassy, den perfekta sommarlåten.

slow blow palooza

Det var en sen kväll i juni för snart två år sedan, en ganska stor skara personer hade samlats i tältet på Acceleratorfestivalen och snart skulle Studio fullkomligt blåsa skallen av mig. Jag hade hört duon från Göteborg (som nu stod på scenen tillsammans med en inhyrd bongotrummare) tidigare. Jag hade laddat ned deras Yearbook 1 när den släpptes men fastnade aldrig för den. Det var först under den här konserten jag insåg hur jävla bra de var.

Efter en kvart yttrades de första orden av Dan Lissvik, han frågade om vi fortfarande var kvar och påpekade att detta bara hade varit introt, de hade precis spelat världens bästa låt. Dagen efter besökte jag Bengans på Drottninggatan och köpte en drös skivor, den enda jag kommer ihåg att jag köpte nu är Yearbook 1. En stor orange-röd prislapp uppe i högra hörnet markerade tydligt att den kostade 99kr.

Den här texten är egentligen inte tänkt att handla om varken konserten, de underbara skivorna eller bandet utan om det magnifika introspåret och A-sidan på West Coast, nämligen Out There. Det går inte riktigt beskriva låtens underbara melodier så jag nöjer mig med att kalla den för en av världens bästa låtar eller väldens bästa långa låt. Bas- och gitarr-gångarna är att dö för och trotts sin längd blir den aldrig tråkig eller enformig.

När man efter ungefär sex minuter tror att låten håller på att ta slut tar den istället ny fart och är hela tiden påväg att okontrollerat smita iväg men tyglas i sista stund tillrätta igen. Out There är sexton minuters eufori och kärlek!

veckans låt #8

IPRED här är men jag fortsätter publicera musik som jag tycker förtjänar uppmärksamhet (och ni, musikindustrin får gärna be mig ta bort länkarna isället för att ruinera mig med era kravbrev, tack på förhand).

Veckans låt blir politisk, ni kan med säkert lista ut vem "Freddie" är. Jag bjuder på Freddie and the Trojan hores med The Radio Dept.

Och så en "solbonus".

when we were winning

För första gången har jag läst ut en bok utan att ta en enda paus. Hela den här söndagen har jag ägnat åt Martin Norberg och Klas Ekmans bok When we were winning. Boken handlar, som titeln skvallrar om ett av Sveriges mest mytomspunna band Broder Daniel.

Boken är en biografi som följer bandets hela karriär, från högstadiet på Samskolan till bandets avsked på Way out West i Slottskogen. Boken utgörs av intervjuer från bandets alla medlemmar (förutom Anders Göthberg som tog sitt liv för exakt ett årsen i morgon), de berättar om utanförskap, vänskapband och slitningar i bandet. Om hur inga vågade boka det hårt festande bandet, skandaler och hur de tillslut blev ett av Sveriges största band.

Boken är lättläst och utgörs enbart av 158 sidor med mycket bilder. Boken var även tänkt att bara vara en bildbok från början, då Martin Norberg var fotografen som tog de allra första professionella bilderna på bandet 1994. Gillar ni BD eller musikhistoria tycker jag absolut att ni ska läsa den här.

Jag bjuder på Henrik Berggrens låt Hold on to your dreams. Låten är från Way out West-konserten förra året och är enda inspelningen jag känner till, då tillägnad gitarristen Anders Göthberg. Här är den!

Anders Götberg, 7 oktober 1975 - 30 mars 2008.

veckans låt #7

It was a heavy night...

veckans låt #6

Under namnet Studio gör Göteborgarna Dan Lissvik och Rasmus Hägg sjukt bra musik. Jag vet inte riktigt hur man ska biskriva dem då de inte låter som något annat. År 2006 släppte de sin första fullängdare West Coast i femhundra exemplar på vinyl. Året därpå släpptes en samlingsskiva Yearbook 1 och en reissue av West Coast med låtarna från original skivan något omgjorda.

Tänkte bjuda på Self Service i sin originalversion. Gillar man det här bör man absolut köpa ett exmplar av Yearbook 1 eller West Coast om man föredrar vinyl, sistnämnda saknar två spår dock. Ta också en titt på Yearbook 2 där de samlat ihop de flesta av sina remixer, vilka också är sjukt bra.

Studio - Self Service

madchester - ett stycke musikhistoria

Under senare delen av 80-talet släpptes ett par skivor, The Stone Roses stod för singeln Elephant Stone, Happy Mondays gav först ut singeln Wrote for Luck och senare albumet Bummed. Musikern och DJ:n Gerald Simpson släppte solodebuten Voodoo Ray under namnet A Guy Called Gerald.

Inga av de här nådde ut till den stora massan utan fick lite uppmärksamhet bland indiekretsarna i hemstaden Manchester. Trotts det skulle de här singlarna tillsammans med den legendariska nattklubben The Haçienda lägga grunden till en ny musikrörelse i Manchester. Rörelsen kom att kallas Madchester.

The Haçienda grundades redan 1982 av Tony Wilson, bandet New Order och deras manager Rob Gretton. Klubben hörde till Tony Wilsons skivbolag Factory och fick katalognumret FAC 51. Man spelade mycket lokal musik och var även den första klubben som spelade house seriöst (varpå flera andra nattklubbar följde efter). Klubben var som mest berömd under Madchester-rörelsen och det var även runt klubben rörelsen kretsade och blomstrade.

Musiken blev en blandning mellan indiepop, psychedelic rock, funk och dance/acid house. Ecstasy blev den nya grejen och ravepartyn präglade epoken. Modet var baggy-jeans och retro (60-tal).

I mitten av 1989 hade media upptäckt vad som höll på att hända i Manchester. The Stone Roses släppte sitt mytomspunna självbetitlade debutalbum, vilket hyllades som ett av de bästa någonsin av olika recensenter. I November samma år släpptes nya singlar av Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets och 808 State vilket resulterade i att hela landet hade fått smak av Madchester. Rörelsen skulle få namnet från låten Hallelujah! (från en av de nysläppta singlarna) av Happy Mondays.

Stone Roses singel Fool's Gold nådde en åttonde plats på brittiska singellistan, vilket var väldigt bra för ett indieband. Samtidigt kunde man se The Stone Roses tillsamans med Happy Mondays på tv-programmet Top of the Pops.

Utanför Storbritannien var rörelsen begränsad, ett par singlar nådde USA:s hitlistor men det var väl egentligen enbart Happy Mondays som turnerade i USA. Rörelsens peak nåddes i mitten av 1990 för att senare mattas av. I slutet av året hölls ett par storslagna konserter som i efterhand ses som slutet på eran.

Stone Roses ställde samma år in sin USA-turné med anledningen: "America doesn't deserve us yet". Samtidigt ställde de in konserter i Spanien och hemlandet, det var inte förens i slutet 1994 som de återigen mötte publiken. De hade fått skrivkramp och deras andra album Second Coming släpptes 1994, först fem år efter debuten. Samtidigt genomgick de en rättegångstvist där de ville bryta sitt kontrakt med skivbolaget Silvertone Records.

Happy Mondays nya album Yes Please! gick inte heller helt smärtfritt genom skapandet. Bandet skickades till Barbados och bad skivbolaget Factory konstant om mer tid och pengar. Pengarna gick till droger och albumet sägs vara en stor del till skivbolagets konkurs 1992, en månad efter att Yes Please! släpptes.

När rörelsens största band var inaktiva svalnade också medias intresse för Madchester-rörelsen. Istället började de fokusera på shoegaze och amerikansk grunge.

Av alla band som föddes efter Madchester-rörelsen är kanske Oasis det största. Noel Gallagher var en del av Inspiral Carpets turnearbetare medan brorsan Liam sedan länge har varit ett stort fan av The Stone Roses frontman Ian Brown. Nu de senaste åren har det dykt upp några nya band som inspirerats av rörelsen, svensk/brittiska The Ruling Class är ett bra exempel.

Mycket dansmusik och DJ:s har tagit efter mycket av den tidens klubbande. Där känns namn som The Chemical Brothers och Fatboy Slim igen. Men framförallt så förde rörelsen dansmusiken och den alternativa rockmusiken närmare varandra.

Staden Manchester påverkades också, både positivt och negativt. Bostadspriserna blev dyrare och stadens universitet blev mer eftertraktat till exempel. Organiserad brottslighet blev större, våldsamheter blev vanligare och mycket droger drog in i staden när klubbandet ökade. Det fick även nattklubben The Haçienda att tillslut gå under, 1997.

Tillsist får ni ett litet smakprov av vad Madchester erbjöd. Jag rekommenderar också filmen 24h Party People och när ni läst klart här tycker jag att ni ska besöka Ett face man vill nita.

*En återförening av Stone Roses har varit på tal tidigare, men verkar i dag ha bekräftats. En återutgivning av debuten är också aktuell.

veckans låt #5

Slutspelet i ishockeyns Elitserie har inletts, Premier League är uppe i högvarv och den mediokra Allsvenska fotbollspremiären står runt hörnet. Gårdagens sport var en besvikelse, trotts väldigt bra matcher. Mitt älskade Manchester United blev rent ut sagt krossade på hemmaplan och mitt hat mot HV71 stärktes, det lär inte finnas ett lag med mer flyt?

Jag och en vän hann med att se melodifestivalsfinalen, där de siktar på att "utforma Europas musiksmak". Det är sorligt att våra pengar går till sån här musik utan varesig känsla och hjärta. Det enda som var roligt var Tingeliin Russian Base-lovers Remix som jag tycker skulle gjort sig utmärkt på Moskvas scen, tyvärr gick det inte rösta på den.

När det var slut så såg vi kanske dagens hetaste match, Real Madrid gästade Athletic Bilbao. Det var längesedan jag såg så många kort delas ut, heta och äkta känslor på planen.

Men nog med skitsnack. Veckans låt blir en låt med temat fotboll, det är en nyskriven låt för IFK Göteborg. Med hjärta för klubben och med känslan för musiken har Joel Alme återigen skrivit en underbar låt. Ni kanske känner igen musiken från A Young Summer's Youth som finns på förra årets debut A Master of Ceremonies (2008 års näst bästa skiva, enligt mig). Låten heter Snart skiner Poseidon.

Joel Alme - Snart skiner Poseidon

(Kvaliten är så där då den är stulen ifrån Youtube. Låtens namn var tidigare okänt så mp3 är feltaggad.)

veckans låt #4

Dan Lissvik! Förutom att utgöra halva Studio har han släppt en soloskiva, producerar bland andra nya Lake Heartbeat och mellan varven remixar han andras verk.

Veckans låt blir som ni kanske listat ut en Lissvik-grej. Efter febrilt letande och lite tricksande kan jag ge er remixen på When I Grow Up av Fever Ray.

Fever Ray är Karin Deijer Anderssons soloprojekt och den självbetitlade debuten släpptes nyligen. Karin Deijer Andersson är mest känd för The Knife, bandet hon har tillsammans med sin bror men har även spelat med Håkan Hellström i det gamla indiebandet Honey is Cool. Just nu är hon också inblandad i två låtar på Röyksopp kommande album.

Två personer som har mycket att göra, så här bra blir det när de arbetar tillsammans: Fever Ray - When I Grow Up (Dan Lissvik Remix)

veckans låt #3

På Junge Herzen släppte nyligen Kalle J sin senaste låt. Låten är en omarbetad version av Eldkvarns gamla låt I skydd av mörkret. Och vet ni vad, det är Kalle Js hittills bästa.

Regn, regn slår emot fönstret
jag är i skydd av mörkret

veckans låt #2

Nyligen hemkommen från gårdagens bravader är det återigen hög tid att presentera en ny veckans låt. Valet den här veckan var inte speciellt svårt, bandet släpper sin första fullängdare i slutet av nästa månad och medverkade i veckans avsnitt av Popcirkus. Skansros heter dem och jag bjuder på ena låten från bandets nya singel.

Här får ni Solljus.

never content

Verklighetsflykt, bort från den vanligtvis ganska tråkiga vardagen i ett kallt och för stunden snöigt Sverige. Jag inspireras av musik, det är ingen hemlighet och de senaste dagarna har jag nästan bara lyssnat på den numera göteborgska popduon Air France.

När man lyssnar på deras första EP, On Trade Winds så kommer man sekund för sekund närmare ett varmt och soligt karibien. Stryka runt på orörda stränder där man senare festar långt in på morgonen. Musiken som spelas är självklart Air France. "Sort of like a dream? No better" samplas på duons nya EP, No Way Down och det är verkligen träffande. Just karibien är ett resemål som dykt upp i mitt huvud när jag lyssnat på den här musiken och jag vill ut och se mig om i världen, det finns nog inget heller jag vill. Kanske blir det karibien, vem vet.

Lika lockande som palmer, vita stränder och ett perfekt färgat hav kan vara är även Woody Allens New York City. Jag vill spendera pengar i de exklusiva affärerna på Fifth avenue, gå vilse i Central Park, fotografera i Brooklyn, kommentera konst i SoHo och äta pasta i Little Italy. Listan kan göras hur lång som helst. När jag lämnar staden kommer jag högt sjunga "oh please mr taxi driver don't drive me out of this town" från Parker Lewis låt Cezanne.

Franska Nice lockar också något jag inte riktigt vet varför. Troligtvis beror det också på Air France. På förmiddagen går man upp och spelar en match tennis, självklart i den klassiska utstyrseln. Sedan äter man på en liten restaurang, från uteserveringen ser man den smala kullerstensgatan leda ner mot hamnen och medelhavet.

Det är tre av de många platser jag vill uppleva, Rio de Janeiro står högt på listan och även sydostasien skulle vara kul. Vi får se om man kan åka någonstans i år.

När ni tagit er igenom den förhoppningsvis inte allt för tråkiga texten så bjuder jag på en inspirerande låt (nedan) och här kan ni också drömma er bort till Air France karibiska pop.

The Tough Alliance - 25 years and runnin'

veckans låt #1

En gång i veckan, varje söndag kommer jag posta en låt här, har jag tänkt mig. Veckans låt helt enkelt.

Först ut är en låt som på fredag släpptes för exakt 25 år sedan. En låt av det hyllade bandet The Smiths, numera splittrade och någon återförening lär knappast bli av. Låten heter Still Ill och här har ni den.

oh ask me why and i'll spit in your eye