district 9

I över tjugo år har utomjordingar levt instängda i slumområdet District 9 i Johannesburg, Sydafrika. Slumområdet kan liknas vid kåkstäderna runt om Rio de Janeiro och levnadssituationen är hård. Utomjordingarna vill återvända till sitt moderskepp som svävar över staden för att kunna återvända hem men människorna och vapentillverkaren och säkerhetsföretaget MNU förhindrar det. Istället gör man oetiska experiment för få tillgång till deras avancerade vapentechnologi.

Efter 28 år beslutas det att utomjordningarna, eller räckor som nedsättande kallas ska avvisas från District 9 till ett koncentrationsläger kallat District 10. Operationen ska ledas av MNU-anställde Wikus van de Merwe.

Ur ett dokumentärt perspektiv får man se hur kommandosoldaterna går från skjul till skjul och trakasserar utomjordningarna. Det hela känns väldigt politiskt laddat och människan framställs som elak. Snart hittar van de Merwe ett främmande föremål, det visar sig vara utomjordiskt biokemisk vätska och han råkar få det över sig. Han börjar må illa och en mutation påbörjas. Snart tvingas han själv fly in till District 9.

Filmen, som är baserad på kortfilmen Alive in Joburg är väldigt rå och smutsig väcker tankar kring kulturkrockar och invandring. Samtidigt känns konceptet väldigt fräscht och intressant. Absolut en av de bästa actionfilmer jag har sett i år.

1989 - 2008

Den 30 mars 2008 tog Broder Daniel-gitarristen Anders Göthberg sitt liv, det skulle sätta punkt för ett av Sveriges absolut viktigaste band. Broder Daniel gav ett allra sista avsked till sina fans och framför allt till sin gitarrist och nära vän Anders Göthberg den åttonde augusti samma år på Way Out West. Det var en känslosam spelning där pandornas tårar ritade mörka linjer i deras vita ansikten. Jag var där och även om jag inte var i samma känslomässiga tillstånd så kändes det väldigt viktigt att vara där.

Under de månaderna mellan Anders Göthbergs bortgång och avskedet i Slottskogen filmades en dokumentär och i fredags sände SVT den. Det är en väldigt vacker film, den berättar inte speciellt mycket men det är inte heller tanken. Det är poetiskt och bitvis sorgset. Under en timma får man följa Broder Daniels förberedelser ända tills sista tonen av deras avslutande No Time For Us. Undanvara dig den timmen och se Broder Daniel Forever.

a place to bury strangers

Det gör lite ont när jag tänker på att jag missade A Place to Bury Strangers när de i fjol spelade på Henriksberg under Way Out West. Det gör lite mindre ont när jag sedan tänker på hur bra Holy Fuck var som jag valde att se istället. A Place to Bury Strangers släpper om ungefär en månad sitt anda album, titulerat Exploding Head. Albumet har dock sedan en tid tillbaka gått att hitta på internet.

Brooklyn-bandet spelar en noisig shoegaze och deras självbetitlade debut ansågs av flera vara 00-talets Psychocandy. Svårt att överträffa kan tyckas men med ett mål att göra "the craziest, most fucked-up recording ever" så kan man väl inte misslyckas? Exploding Head är smutsig, högljudd och energisk. Det är mer post-punk än tidigare. Ljudbilden känns ren och enhetlig utan att förlora alla tunga gitarrmattor. Det är inte "the craziest, most fucked-up recording ever" men Exploding Head överträffar sin föregångare. Nu väntar jag bara på att få en ny chans att se New Yorks mest högljudda band.

dying in time

Om man tänker på var musiken som man lyssnar på har sitt ursprung märker man att det nästan är uteslutande är fyra länder, Sverige, Storbritannien, USA och Kanada. Det är fyra länder med väldigt många och väldigt bra band. Frankrike och Australien har ett par väldigt bra band, Tyskland har bra techno och Norge har Röyksopp. Men vem kunde ana att ett italienskt band skulle slå sig in bland mina tio bästa album 2007?

port-royal (enbart gemener!) lyckades i och med sitt andra album Afraid to Dance. Nu är uppföljaren Dying in Time här. Förväntningarna är naturligtvis höga, även om jag blev överrumplad när den plötsligt dök upp på internet. Afraid to Dance var ett elektroniskt shoegaze-album insvept i ett ambient-landskap med post-rockvibbar och Dying in Time är inget undantag. Faktum är att de båda skivorna är väldigt lika varandra. Dying in Time känns dock ganska platt i jämförelse med Afraid to Dance. Det känns som en uppföljare som är snäppet sämre på alla punkter, fulare omslag, tråkigare låtnamn etcetera. Men om vi ska sluta jämföra Dying in Time med tidigare alster så är det faktiskt en väldigt bra skiva och ett måste för er som uppskattar Ulrich Schnauss och M83. Ni kan köpa port-royals musik hos Boomkat.

winterhwila

På indie-ettiketten Information släppte i dagarna Fontän sitt andra album, Winterhwila. Kanske är det inte så konstigt att de ligger på just Information, Studio en annan Göteborgsduos skivbolag. För Studio är det enda (omtalade) bandet jag kan dra några som helst paralleller till när jag lyssnar på Fontän. Med gitarrslingor som om de fick skulle kunna hålla på för evigt, de varma lugna dansbeatsen känns som en sommardag där solen, då den ligger bakom höga tunna moln ger ett nästan skuggande artificiellt ljus. Hela skivan är som en slags tunn dimma, lika inbjudande, spännande och vacker. Inte heller finns det någon bättre låt att på en öde landsväg köra mot solnedgången till än avslutande Night Rider. Utan tvekan årets bästa svenska album.

deceptive détournement

Det var för några månader sen jj, Jules et Jim dök upp från ingenstans alls med en vinylsingel (n° 1) på min favoritetikett Sincerely Yours. Singeln var fantastisk, med samplingar av Anton Newcombe från filmen DiG!.

Efter det var det tyst ett par månader men för drygt två veckor sen fick jag ett nyhetsbrev från Sincerely Yours, det stod "congratulations, you won." följt av en länk. Där fanns en ny låt av hitills ljusskygga jj, from africa to málaga. Och gud så bra den var.

En vecka senare var skivan n° 2 här. De intressanta samplingarna återfinns här i form av Zlatan och den så kallade ghetto-reportern. Texterna framförs av en ibland blyg kvinnlig röst och den sockersöta skivan har bara en stor nackdel, de dryga 25 minuterna är över alldeles för fort. Detta är perfekt sommarpop, n° 2 är 2009 års No Way Down.

infernal affairs

Idag såg jag den tredje och avslutande delen av Infernal Affairs och det måste vara den bästa trilogin jag sett. Trilogins centralfigurer heter Yan och Ming, de är båda infiltratörer. Yans arbetsgivare är Hong Kong-polisen medan Ming arbetar för Triaderna. När en knarkuppgörelse går snett upptäcker båda sidorna att de har en mullvad bland sig och de båda får i uppdrag att hitta varandra. Storyn är tät och vändningarna många. Slutet får en att undra över vem som var god och vem som var ond eller var de båda likadana?

Del två når inte riktigt upp till del ett, denna delen utspelar sig före första filmen och man får följa när de infiltrerar de olika sidorna. Man får även reda på hur Triadbossen Sam får makten. Delen stärker verkligen relationerna till filmens karaktärer.

Den avslutande delen utspelar sig efter och delviss parallellt med del ett. Denna delen är nästan lika bra som första. Med många tillbaka blickar och drömmar gäller det att hålla sig ganska fokuserad igenom hela filmen och utan att avslöja för mycket slutar filmen i en tvär vändning, precis när man trodde att man hade allting klart för sig. Allting känns omvänt men ändå solklart. Tillsammans bär alla delarna upp varandra och tillför historien något bra.

rough trade

Idag såg jag en dokumentärfilm om Rough Trade, kanske viktigaste indiebolaget som finns inom musikbranschen. Filmen heter Do it Yourself: The Story of Rough Trade, tyvärr har jag inte hittat någon trailer på Youtube och inte heller verkar den finnas med på IMDB. Den verkar alltså vara ganska obskyr.

Rough Trade började som en skivaffär i London samtidigt som punken fick fäste i landet. Man hjälpte gärna nya oetablerade band att få trycka upp singlar och senare även att distribuera indiemusiken runt om i Storbritannien. Rough Trade växte till ett skivbolag. Av principskäl hölls kontrakten med banden väldigt simpla och båda parter kunde säga upp det när de vill, vilket ledde till att många band gick vidare till de stora bolagen utan att Rough Trade tjänat några större summor. Hur det hela växte sig do it yourself-andan fram.

Rough Trade gav snabbt The Smiths en karriär och på senare tid upptäcktes The Strokes som nu också ges ut av bolaget. Nu är kontrakten lite mer komplexa men principerna från förr att det ska vara enkelt och att inte artisten ska stressas eller tvingas att göra något lever vidare. Musiken är viktigare än pengarna. Alla som är intresserade av musik och i synerhet alternativ musik bör se den här filmen.

en välregisserad popdröm

Idag släppte Skansros sitt efterlängtade självbetitlade debutalbum, något som har beskrivits som den bästa svenska debuten sedan Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg av Luxurys kapten. En hel del att leva upp till med andra ord.

Skansros för tankarna till ett blygare The Smiths, på svenska. Texterna är intellektuella små berättelser om livet. Det flitiga användandet av torg och gator i deras hemstad, Göteborg får texterna att kännas levande och äkta. Detta känns renare, snyggare och mer musikaliskt än Håkan Hellström, både på gott och ont. Om man ska jämföra Skansros med någon så får man, tycker jag gå tillbaka till 1989, till Jakob Hellman och hans fantastiska ...och stora havet.

Jag blir inte alls förvånade om de vinner kategorin Årets Nykomling och Årets Pop på P3 Guldgalan för detta är riktigt jävla bra. Men bästa svenska debuten sedan Känn ingen sorg för mig Göteborg tycker jag inte att det är, till exempel släpptes The New School 2005 och den rår Skansros inte på.

Skansros är en välregisserad vacker popskiva med fantastiska texter. Lyssna på skivan på Klicktrack och om ni också gillar den så köp den.

slow blow palooza

Det var en sen kväll i juni för snart två år sedan, en ganska stor skara personer hade samlats i tältet på Acceleratorfestivalen och snart skulle Studio fullkomligt blåsa skallen av mig. Jag hade hört duon från Göteborg (som nu stod på scenen tillsammans med en inhyrd bongotrummare) tidigare. Jag hade laddat ned deras Yearbook 1 när den släpptes men fastnade aldrig för den. Det var först under den här konserten jag insåg hur jävla bra de var.

Efter en kvart yttrades de första orden av Dan Lissvik, han frågade om vi fortfarande var kvar och påpekade att detta bara hade varit introt, de hade precis spelat världens bästa låt. Dagen efter besökte jag Bengans på Drottninggatan och köpte en drös skivor, den enda jag kommer ihåg att jag köpte nu är Yearbook 1. En stor orange-röd prislapp uppe i högra hörnet markerade tydligt att den kostade 99kr.

Den här texten är egentligen inte tänkt att handla om varken konserten, de underbara skivorna eller bandet utan om det magnifika introspåret och A-sidan på West Coast, nämligen Out There. Det går inte riktigt beskriva låtens underbara melodier så jag nöjer mig med att kalla den för en av världens bästa låtar eller väldens bästa långa låt. Bas- och gitarr-gångarna är att dö för och trotts sin längd blir den aldrig tråkig eller enformig.

När man efter ungefär sex minuter tror att låten håller på att ta slut tar den istället ny fart och är hela tiden påväg att okontrollerat smita iväg men tyglas i sista stund tillrätta igen. Out There är sexton minuters eufori och kärlek!

Boy A

Jack har precis avtjänat ett fängelsestraff för ett hemskt brott han begick som ung. Han ska nu med en ny identitet starta ett nytt normalt liv. Jack får hjälp av sin kontaktman Terry och får jobb på en budfirma.

Jack är nu i tjugoårsåldern och filmen berättar känslosamt hur han tar de första stapplande stegen till tillit, första fyllan och när han förlorar oskulden. Under tiden får man se hur hans barndom kantades av utanförskap och hur det ledde till att han fick spendera en stor del av livet i fängelse.

En helt vanlig dag på jobbet hittar Jack och hans kollega Chris en bil som har råkat ut för en olycka. Föraren har omkommit men de lyckas rädda en liten flicka och de blir till hjältar. Något som förändrar Jacks liv.

Boy A är till en början fylld av hopp och förväntan men det byts senare ut mot hemskare kapitel. Slutet är oerhört känslosamt. Filmen har väldigt fint foto och klockrent skådespeleri. Helt klart en av de absolut bästa filmerna förra året och en av mina favoritfilmer. Se den!