way out west: bon iver

Bon Iver, festivalens första konsert som vi såg (från början till slut), den första överraskningen och den bästa spelningen. Vi hade förväntat oss en skäggig Justin Vernon i stort sett ensam på scenen med akustisk gitarr. Den enda pluspoängen vi fick där var väl för skägget. Här hade Vernon dragit med sig en extra gitarrist och dubbla trumslagare varav en emellan åt agerade bassist. Det resulterade i de annars ganska lågmälda låtarna fick helt ny energi. Min farhågor om ett glest tält kunde snabbt kastas bort, då det trotts en kapacitet på 8000 så kändes ganska fullt. Även i dagsljus så var det fantastiskt. Det var bra rakt igen, den bästa spelningen under hela Way Out West och den avslutande allsången i The Wolves (Act I and II) gav gåshud.

way out west: deerhunter

När Lily Allens set börjar närma sig sitt slut är det tid att bege sig mot Trägår'n, där Deerhunter ska ses och som en bonus spelar även Gang Gang Dance. Köandet går, trotts allt klagande från andra besökare helt smärtfritt för tredje dagen i rad. Vi hinner faktiskt även se det första bandet Let's Wrestle som spelade innan Gang Gang Dance och kvällens höjdpunkt Deerhunter.

Efter en lång väntan så börjar äntligen Deerhunter och vilken spelning det blev. Deras experimentella shoegaze spelas helt utan avbrott och mellansnack, vilket är väldigt passande. Det bildas en atmosfär av kittlande oljud när låtarna dras ut flera minuter vilket gör det svårt för en att släppa blicken från scenen. Ungefär på samma vis som My Bloody Valentine, fast detta tycker jag är bättre. 45 minuter senare är det över lika snabbt som det började.

Utöver detta såg min festival ut på följande vis. Byt ut Röyksopp och Glasvegas samt placera Röyksopp på plats fyra istället för Band of Horses på "Topp fem spelningar".

way out west: röyksopp

Det är så mycket rök när Röyksopp går på tältscenen så det är svårt att urskilja mer än deras konturer. Men så översätts röyksopp också till röksvamp. När röken lagt sig en aning kan man urskilja deras fantastiskt löjliga dräkter, som hämtade från en av dåtidens framtidsfilmer. Publiken är med från starten, det är glädje och dans utan dess like, något jag aldrig tidigare sett på den annars relativt nyktra och halvstela festivalen. När sedan som väntat Robyn dyker upp på scenen exploderar tältet i en hysterisk eufori. Mot slutet dyker också Karin Dreijer Andersson (The Knife) upp på scenen iförd en mask och någon pälsliknande svart kycklingdräkt. Tyvärr körde de inte Tricky Tricky men annars var setlisten och spelningen väldigt väldigt bra.

way out west: vampire weekend

De gav mig en förkylning och halsont men det är inte det jag kommer komma ihåg. Jag var väl inte jätteintresserad av denna spelningen men min kompis fick med mig näsan längst fram i publiken, vilket jag är väldigt glad över. Detta var festivalens största överraskning (förutom att Dr Alban gästade Robyn). I samma stund som bandet går på börjar det regna och senare går det över till ösregn. Men Vampire Weekend ser inte ut att misströsta och det gör inte heller publiken. Bandet bjuder på en riktigt jämn spelning där mina favoriter är M79 och Walcott. Vi bjuds även på nytt material och inte ens då står publiken still. Nu sitter jag förkyld här men vad fan gör det?

way out west: my bloody valentine

De allsmäktiga gudarna inom genren shoegaze där deras Loveless är den heliga bibeln. Jag och mitt sällskap frågade oss mest om de skulle följa Sveriges bestämmelser kring ljudnivåer. Vi insåg snart att de inte skulle göra det då det delades ut hörselproppar till publiken. Ändå börjar det på en inte allt för hög nivå men det höjs snabbt och snart sätter vi öronpropparna på plats. Även om jag inte är tillräckligt inlyssnad för att höra någon större skillnad på låtarna, utöver You Made Me Realise så är det bra. En fin ljusshow och underbara partier i låtarna. Vi stannar dock inte hela spelningen men det är något jag är väldigt glad över att ha sett.

mannen, myten, legenden

"Mannen, myten, legenden" går utan tvekan att applicera på Neil Young. Alla bör veta vem han är, alla borde hört Heart of Gold, My My, Hey Hey (Out of the Blue) och Rockin' in the Free World.

Jag hade turen att se honom på förra årets Way Out West och vilken energi den gamle legenden utstrålade. Det sved när jag var tvungen att lämna området för att hinna in på klubbarna. Trotts att vi stod vid mixerbordet, näsan ännu längre ifrån Flamingo-scenen (jag brukar föredra så nära scenen som möjligt) var det helt fantastiskt. Den snart 64 årige kanadensaren har en diskografi som är dubbelt så stor som den fyra år yngre svenska sommartraditionen Bruce Springsteen.

Börjar det för övrigt inte bli lite tjatigt att Springsteen spelar ett par gånger per år här och tidningarna gör alltid samma stora grej utav det? Jag såg honom på Ullevi för ett årsen och så bra är han inte. Jag har sett klart bättre live-akter, till exempel Neil Young.

På fredag spelar Neil Young i Stockholm på Where the Action Is, hade det inte varit för studentuppvaktningar hade jag troligtvis köpt ett endagarspass till festivalen. Hade han varit bokad på lördagen hade jag suttit på ett X2000 på väg mot huvudstaden på den morgonen.

Att se Neil Young en gång till innan jag dör är på min "att göra lista". Förövrigt släpper han Archives vol. 1, en tungt (2.8 kg) samlingsbox innehållande över 120 låtar. Det ni!

explodera batteria!

För första gången på sex år var kanske årtiondes allra största svenska artist på plats i Skövde. Senast jag såg Håkan Hellström var i Slottskogen förra året, under Way out West-festivalen och eftersom det var på hans hemmaplan där han alltid ger det där lilla extra så förväntade jag mig inte att Arena-spelningen skulle bli bättre.

Vi hade lyckats ta oss nästan allra längst fram, andra raden närmare bestämt innan det började. Vi fick trängas med 100-tals blonda flickor i sexton-, sjuttonårsåldern men eftersom det var Håkan Hellström som stod på scen så var något annat inte att förvänta sig.

Som vanligt inleddes det med Tro och tvivel, publiken var med på noterna och sjung med. Efter det kom även en av mina favoriter Uppsnärjd i det blå och inledningen var magnifik!

Det fortsatte på vanligt Håkan-maner och han drog en del historier mellan låtarna, några som jag hört och några som jag inte hade hört förut. (Det var roligt att han nämnde The Smiths i en av historierna.) Tempot avtog efter halva konserten men höjdes igen med låtar som Kom igen Lena och För en lång lång tid. Innan det hela avslutades med Vi två, 17 år hade Håkan Hellström hunnit med de flesta låtarna man ville höra. Var väl egentligen bara En vän med en bil, Magiskt, men tragiskt och Dom kommer kliva på dig igen som lös med sin frånvaro.

Det började väldigt bra, bättre än den nämnda spelningen i Göteborg men det där lilla extra saknades, som Gilberts tårar i Slottskogen. Tyvärr blev det också lite utdraget mot slutet därför var konserten på Way out West bättre i helhet. Det var också en sommardag på en utomhusscen i sin hemstad, där han gör sig som bäst. Skövde konserten var aldrig dålig men blev heller aldrig så där riktigt riktigt bra.

Var också tänkt att jag kanske skulle på ytterligare en konsert idag, nämligen Glasvegas på Storans klubbscen i Göteborg. Det hade kunnat bli riktigt riktigt fint även om jag inte har övertygats helt av den väldiga hyjpen som var förra året. Det hade tydligen andra, för de första biljetterna sålde slut på någon minut (både Debaser och Storan, senare även den lite större Cirkus) och dagens biljettsläpp var slut tre sekunder efter tio. Det var nog inte många som släpptes idag men ändå.

Bäst igår: Uppsnärjd i det blå, Inte skyldig nån nått