way out west 2009

På torsdag smygstartar som vanligt Sveriges bästa festival Way out West med sitt klubbprogram. Jag köpte biljett redan i våras och även om jag har varit lite tveksam till festivalens line-up under vissa perioder så räcker det med att skumma igenom spelschemat för att se att Way out West har det bästa startfältet i år igen, trots att de saknar ett riktigt dragplåster som Neil Young eller Kanye West innebar föregående år.

Men som sagt på torsdag börjar det. Göteborgarna har redan börjat festa i och med sitt kulturkalas något jag inte ska delta i. För er som ska, kan jag rekommendera Junior Boys, de spelar klockan 22 i morgon (tisdag) på Kungstorget. Annars har arrangörerna planerat det så katastrofalt att det sevärda på Kulturkalaset är på torsdagen och krockar på så sett med Way out West:s klubbprogram. Hur som helst kommer jag med största sannolikhet gå till Parken på Vasagatan för att se Göteborgarna i Fontän på torsdagen. Som om inte det mystiska space-disco-pop-bandet vore nog bjuds man även på Skriet och St Vincent. Skriet är ett Stockholmsband som släpper sitt debutalbum i höst. Här kan man lyssna på Ben § Hjärtan. St Vincent som tidigare spelat ihop med Sufjan Stevens har släppt två kritikerrosade pop-album. Tror att det kan bli riktigt fina spelaningar alla tre.

Det enda egentliga alternativet på torsdagen är Kajskjul 8 där Joel Alme samt Broder Daniels Theodor Jensen spelar sitt nya soloprojekt. Där emellan ska även en "hemlig artist" spela. De känns dock lite tråkigare än Parkens artister och Joel Alme dyker upp ganska frekvent på festivaler och gjorde dessutom ingen övertygande spelning på Emmabodafestivalen, troligtvis kommer också Theodor Jensen att förekomma flitigt runt om i Sverige nästa år. Sen ska jag erkänna att artisterna Hajen, Lonely Dear och framförallt El Perro Del Mar i Annedalskyrkan är ganska intressanta. Men tyvärr är det 13-årsgräns och det säljs således inga förfriskningar.

Fredagen är på förhand den intensivaste dagen. Där ligger Bon Iver, Beirut, Grizzly Bear och Band of Horses i stort sett mitt på varandra. Man bör hur som helst hinna se ganska mycket från alla fyra med prioritet på den lågmält vackra stämman från Justin Veron i Bon Iver. När den hektiska inledningen är avklarad är det lite lugnare, Robyn eller Florence and the Machine finns att se innan Wilco kliver upp på Azalea-scenen. Country-pop-bandet från USA krockar med Markus Krunegårds band Laakso men jag kommer nog välja Wilco i och med att deras nya skiva är väldigt bra. Annars har jag inte lyssnat speciellt mycket på varken Laakso eller Wilco.

Efter det blir det riktigt intensivt igen. Fem band på fyra timmar. Av dessa fem blir Glasvegas bortprioriterade direkt. Antony & the Jonhsons tillsammans med Göteborgs Symfoniker måste jag i alla fall se lite grann av, det kommer vara storslaget. Efter det är nästa stora band Röyksopp som spelar i tältet. Den norska electroduon kommer med all sannolikhet att gästas av Robyn och Karin Dreijer Andersson. Det kommer blir trångt och svettigt. Strax efter Röyksopp spelar dagens stängningsakt Arctic Monkeys och samtidigt spelar Fever Ray. Brittisk rock eller svensk visuell mystik-pop signerad The Knife? Jag har inte bestämt mig än, kanske hinner man lite av båda.

Klubbkvällen på fredagen är väldigt tunn, finns väl egentligen två namn som intresserar mig, Echo and the Bunneymen samt Andrew Bird. Tror inte jag hamnar på någon av dem dock utan jag går dit sällskapet tar mig.

Lördagen blir lite lugnare. Tyvärr har ett par av de mest sevärda fått dåliga tider. Till exempel så spelar Patrick Wolf redan klockan ett. Hur som helst måste jag se denne britt. Undra vilken hårfärg han har nu? Efter det spelar [ingenting], som jag talade om lite i förra posten, här. Det positiva är att de båda spelar på tält-scenen, vilket innebär att det förhoppningsvis är lite mörkare. Det gör däremot inte Vampire Weekend, de spelar på festivalens största scen strax innan klockan fyra. Vi får hoppas att de inte är några riktiga vampyrer, då solljus inte är deras grej. Hur som helst blir det nog en trevlig tillställning. Tråkigt nog krockar Vampire Weekend med Olle Ljungström som i våras turnerade i rullstol efter att ha brutit benen.

Efter det har vi ännu en krock, antingen ser man det tunga hip-hop-namnet NAS eller Florence Valentin igen. De sistnämnda var riktigt bra på Emmabodafesitvalen men efter att ha sett dem två gånger nu så kanske det är roligare med NAS. Vi får se.

Lördagen fortsätter med tunga namn i form av Basement Jaxx, som jag inte är riktigt vän med än. Det är alltså ingen hög prioritet på dem. Men det är My Bloody Valentine, shoegaze-gudarna från Irland som inte släppt en skiva efter Loveless 1991. Tunga gitarrmattor och kittlande oljud på absolut högsta volym. Glöm inte öronpropparna hemma!

Avslutar Way Out West gör sedan den söta britten Lily Allen. Med två bra album i bagaget hoppas jag det håller även live. Sedan blir det första bästa spårvagn till Trägår'n där de experimentella New York-borna (inte Animal Collective utan) Gang Gang Dance och framförallt shoegaze-punkarna Deerhunter spelar. Utöver det spelar även Let's Wrestle på Trägår'n.

Här finns ett detaljerat spelschema.

inför: emmabodafestivalen del tre

Sista delen av tre, de två andra finns här och här. Lördagen bjuder på två absoluta måsten. Fontän är första. Ett svenskt band som trotts att det inte är släppt än gjort ett av årets absolut bästa album, Winterhwila. Som om inte det vore nog så ska de vara jävligt bra live. Det andra bandet är The Pains of Being Pure at Heart, noisepop-bandet har rest ända från New York City. Deras självbetitlade album är även det ett av årets bästa album. Vilket av albumen som är bäst visar sig mot årets slut då jag publicerar min årliga topplista.

Utöver de två finns ett par till halv-intressanta. Franke, som jag såg på klubb tidigare i år. Tyvärr så var giget lite "snäll", jag ville ha mer oväsen och aggressivitet. Nu spelar de dessutom mitt under dagen, vilket förstör deras stil än mer. Nordpolen och Familjen spelar också, båda kan vara roliga att se. Det skulle kanske vara kul att se Avner också, eller ja det skulle vara jävligt roligt. Gul och bra liksom.

inför: emmabodafestivalen del två

Förhoppningsvis vaknar man utan någon värre bakfylla, annars får man råda bot på det med en ordentlig återställare. Fredagen har egentligen bara tre artister att erbjuda. Först ut är Joel Alme som stod för ett av förra årets bästa album och som jag länge velat se. Tråkigt nog har han nog inte med sig någon orkester som skulle kunna backa upp honom med stråkar, men man kan alltid hoppas.

Direkt efter Joel Alme spelar Florence Valentin, ett band som släppt sin tredje fullängdare Spring Ricco tidigare i år. Jag såg dem redan på första Way Out West 2007 och de var som bäst mediokra då. Detta är alltså ingen prioriterad spelning men kan ändå vara kul att höra det nya materialet live, jag tror även att de gör sig bättre ifrån sig nu med bredare bagage.

Lite senare men fortfarande tidigt på kvällen spelar Laaksos frontman Markus Krunegård. Han är aktuell med två skivsläpp i höst och har redan ett par hits. Utöver det ska jag nog se Aeroplane och troligtvis dansa långt in på småtimmarna till Simian Mobile Discos DJ-set.

Del ett.

inför: emmabodafestivalen del ett

Idag kom äntligen spelschemat för den första av två festivaler jag verkligen ser fram emot, nämligen Emmabodafestivalen. Jag tänkte skriva några rader om akterna jag tänkt se. Det hela kommer komma i tre delar, en för varje dag helt enkelt. Festivalen börjar på torsdag om två veckor så vi startar där.

Jonathan Johansson spelar troligtvis de första tonerna jag hör på den Småländska orten. Han har tidigare i år debuterat på indie-etiketten Hybris med En hand i himmelen. Jonathan Johansson är inte direkt prioriterad även om debutalbumet är väldigt vackert. Det är däremot Skansros, olyckligtvis missade jag deras releaseparty för deras självbetitlade debut i våras. Skivan har jag skrivit om tidigare och det kan ni läsa här. Skansros är ett av fyra-fem band som jag har lite högre förväntningar på, tyvärr spelar de lite väl tidigt på dagen.

När Skansros gått av scenen är det dax att leta upp den andra scenen, där spelar Handsome Furs, som består av en fjärdedel Wolf Parade . Jag har visserligen redan sett denna kanadensiska duo, då på Pusterviksbaren i Göteborg. Nu är de tillbaka med nytt material som kan vara kul att höra. Om det inte finns något bättre att göra så lär jag befinna mig i folkmassan framför scenen Ängen.

Efter det är det bob hunds tur. Trotts att de är ett av Sveriges större band har jag missat deras spelningar varje gång de varit i närheten. Varje gång har jag läst tidningarna efteråt och ångrat att jag inte gått. Ångern ska inte infinna sig igen, nu ska jag se när bob hund river hela jävla stället.

Senare på kvällen finns elektroniska bubblare i form av Boys Noize och Detektivbyrån. Nästa del dyker förhoppningsvis upp inom ett par dagar.

mannen, myten, legenden

"Mannen, myten, legenden" går utan tvekan att applicera på Neil Young. Alla bör veta vem han är, alla borde hört Heart of Gold, My My, Hey Hey (Out of the Blue) och Rockin' in the Free World.

Jag hade turen att se honom på förra årets Way Out West och vilken energi den gamle legenden utstrålade. Det sved när jag var tvungen att lämna området för att hinna in på klubbarna. Trotts att vi stod vid mixerbordet, näsan ännu längre ifrån Flamingo-scenen (jag brukar föredra så nära scenen som möjligt) var det helt fantastiskt. Den snart 64 årige kanadensaren har en diskografi som är dubbelt så stor som den fyra år yngre svenska sommartraditionen Bruce Springsteen.

Börjar det för övrigt inte bli lite tjatigt att Springsteen spelar ett par gånger per år här och tidningarna gör alltid samma stora grej utav det? Jag såg honom på Ullevi för ett årsen och så bra är han inte. Jag har sett klart bättre live-akter, till exempel Neil Young.

På fredag spelar Neil Young i Stockholm på Where the Action Is, hade det inte varit för studentuppvaktningar hade jag troligtvis köpt ett endagarspass till festivalen. Hade han varit bokad på lördagen hade jag suttit på ett X2000 på väg mot huvudstaden på den morgonen.

Att se Neil Young en gång till innan jag dör är på min "att göra lista". Förövrigt släpper han Archives vol. 1, en tungt (2.8 kg) samlingsbox innehållande över 120 låtar. Det ni!

My Bloody Valentine till Slottskogen?

Hittade den här bilden på la vie sportive, bilden påstås vara en kommande annons för Way out West. Det innebär att shoegaze-jättarna från Irland, My Bloody Valentine är klara. Även Basement Jaxx, Grizzly Bear och ytterliggare sju uppträder om detta stämmer.

Om det stämmer glöm inte att ta med någon form av hörselskydd, My Bloody Valentine är nämligen kända för att dra på lite extra.

Real deal? Det får framtiden utvisa.

det blir tre år i rad

Då var biljetten till Sveriges bästa festival inhandlad. Way out West släppte i dag det andra knippet med artister. Antony & the Johnsons och Beirut var de två tunga namnen, det tredje bandet Seun Kuti & Fela's Egypt 80 är ett afrobeat-band som jag inte tidigare har hört talas om.

Antony & the Johnsons spelar dessutom tillsammans med Göteborgs Symfoniker, några som beskrivs som "Sveriges Nationalorkester". Tror att detta kommer bli sjukt bra. Luger skriver, "Vi snackar 65 pers på scen som med träblås, brass, stråkar och slagverk backar upp vår käre Antony." - magiskt säger jag.

Beirut var redan bokad till förra årets festival men ställde in. Zach Condons folkpop kan nog locka en hel del besökare. Personligen tycker jag att hans musik har blivit sämre efter debuten, den ganska bra Gulag Orkestar.

Sedan tidigare är bland andra Arctic Monkeys, Lily Allen och Band of Horses klara och de får väl ses som de hittills tyngsta namnen. Undra vad som kan toppa förra årets avslutningsakt Neil Young?

Det som fick mig att boka biljetten redan idag var väl förutom ovan nämnda Antony & the Johnsons den helt fantastiske Justin Veron som går under namnet Bon Iver. Även Karin Deijer Andersson hjälpte till en del då hennes Fever Ray (som jag skrivit om här) också är bokade.

Dessutom vet man tryggt att detta bara är ett litet smakprov av vad som komma skall. (Det är hittills 21 bokade artister, föregående år har haft 60-70)

Vi ses i Slottskogen i augusti!

no excuses, no looking back

I dagarna som varit har krisen, den så kallade finanskrisen även tagit mitt arbete, trotts det dystra beskedet är jag inte uppgiven. Det kommer säkerligen bli tråkigt att inte ha ett arbete att gå till, för hur mycket man än vill ligga kvar i sängen på morgonen eller längtar efter helgen så är det skönt att ha något att göra på dagarna, något som också ger betalt.

Istället för att vara ledsen ser jag istället möjligheter. Jag vill göra något roligt, jag vill ha den bästa sommaren någonsin innan jag eventuellt återvänder till skolbänken för vidare utbildning.

Drömmarna jag skrev om i never content kanske kan bli verklighet under våren och sommaren. Men även om det vore väldigt kul att upptäcka världen så är faktiskt Sverige väldigt vackert på sommaren. Jag tror att årets sommar kan bli jävligt bra. Jag och flertalet av mina vänner kommer bli tjugo år och det är festival på hemmaplan, det är en bra grundpelare för en bra sommar.

Endast en gång förra året var vi ett par kompisar som var ute på sjön, grillade och badade. Vi måste göra om allt det där fast lite bättre och fler gånger. För det är riktigt kul att bara ta det lugnt, bada och dricka lite öl. Förra året tog vi varken med oss ring eller vattenskidor något vi ska göra i år.

Ser det inte härligt ut:



Jag längtar efter sommaren, även arbetslös.

festivalsommar

Vi vaknade ganska tidigt på Lördag morgon, det var överraskande nog ganska soligt och varmt ute då föregående dag mest bestod av duggregn. Barfota gick jag och köpte frukost och en mugg kaffe för totalt 25 kronor, ett helt överkomligt pris. Slitna efter dag ett spenderade vi hela dagen solandes i gräset, där våran italienska granne talade sig varm över hans hemland. Landet där premiärministern började sin karriär hos maffian, konstigt skattesystem och lisade bilar.

Från scenen hörde vi skivor spelas och snart var vi igång med alkoholhaltig dryck igen. Kvällen skulle bli underbar. Ju mörkare natten blev ju fullare blev jag ända tills det var nästan becksvart ute, klockan var strax efter ett och Gentle Touch hade precis klivit på scenen. Jag stod helt stilla ett par meter från scenen och beundrade den sista spelningen, ett av många bra uppträdanden på den lilla pop-festivalen.

Precis när bandet klivit av scenen öppnar himlen sig och regent fullkomligt öser ner. Hungrig letar jag mig fram till matstånden, där de olyckligtvis hade slutat servera hamburgare. Istället stod jag med en tallrik wokade grönsaker och skakade i regnet, det smakade bra i mitt dåvarande tillstånd. Efter det blev det en snabb reträtt mot vårt 99 kronors tält som inte riktigt stod emot naturen den här gången.

Morgonen därpå vaknade jag i en pöl av vatten, utanför regnade det fortfarande och gräset var på ställen helt under vatten. Utan tvekan ett minne för livet. Tyvärr ser det mörkt ut för en tredje upplaga av Rip it Up i år, det hade varit en festival jag utan tvekan hade besökt.

Det finns, trotts finanskrisen andra festivaler även 2009. Arvika imponerar med Depeche Mode, sen har Emmaboda ett par fina bokningar. Arvika är tyvärr inte aktuellt då den krockar med (den sämre) Törebodafestivalen. En fest(ival) som jag ser fram emot, trotts att merparten av artisterna är värdelösa. Men hemmaplan är hemmaplan liksom.

Men ironiskt nog lockar Way out West mest just nu av kommande sommarens annonserade festivaler och det utan en enda bokning. Det kan bero på att Way out West har de två åren den funnits haft i särklass den starkaste lineuppen. Förra året var till exempel lite väl bra, då det var svårt att hinna med allt.