never content

Verklighetsflykt, bort från den vanligtvis ganska tråkiga vardagen i ett kallt och för stunden snöigt Sverige. Jag inspireras av musik, det är ingen hemlighet och de senaste dagarna har jag nästan bara lyssnat på den numera göteborgska popduon Air France.

När man lyssnar på deras första EP, On Trade Winds så kommer man sekund för sekund närmare ett varmt och soligt karibien. Stryka runt på orörda stränder där man senare festar långt in på morgonen. Musiken som spelas är självklart Air France. "Sort of like a dream? No better" samplas på duons nya EP, No Way Down och det är verkligen träffande. Just karibien är ett resemål som dykt upp i mitt huvud när jag lyssnat på den här musiken och jag vill ut och se mig om i världen, det finns nog inget heller jag vill. Kanske blir det karibien, vem vet.

Lika lockande som palmer, vita stränder och ett perfekt färgat hav kan vara är även Woody Allens New York City. Jag vill spendera pengar i de exklusiva affärerna på Fifth avenue, gå vilse i Central Park, fotografera i Brooklyn, kommentera konst i SoHo och äta pasta i Little Italy. Listan kan göras hur lång som helst. När jag lämnar staden kommer jag högt sjunga "oh please mr taxi driver don't drive me out of this town" från Parker Lewis låt Cezanne.

Franska Nice lockar också något jag inte riktigt vet varför. Troligtvis beror det också på Air France. På förmiddagen går man upp och spelar en match tennis, självklart i den klassiska utstyrseln. Sedan äter man på en liten restaurang, från uteserveringen ser man den smala kullerstensgatan leda ner mot hamnen och medelhavet.

Det är tre av de många platser jag vill uppleva, Rio de Janeiro står högt på listan och även sydostasien skulle vara kul. Vi får se om man kan åka någonstans i år.

När ni tagit er igenom den förhoppningsvis inte allt för tråkiga texten så bjuder jag på en inspirerande låt (nedan) och här kan ni också drömma er bort till Air France karibiska pop.

The Tough Alliance - 25 years and runnin'