permanent vacation

Det är sista augusti och det känns definitivt som om sommaren är över. Vädret har indikerat att sommaren varit påväg bort ett tag och hela helgen har kantats av genuint höstväder, regn och blåst. Då känns det ändå ganska bra att titta tillbaka och kunna säga att det var en fantastisk sommar, trotts det vanliga mediokra vädret. För första gången på flera år var jag ledig hela sommaren, vilket har varit skönt och behövande. Festivalerna har varit tre till antalet och i alla fall två av dem var toppen. Vilka vet ni. Stunderna med nära och kära har varit fantastiska.

Men nu är hösten här. Det innebär högskolestuderande för första gången och att innebandysäsongen återigen drar igång. Kanske kan den annars så deprimerande hösten också bli spännande och underhållande.

true blood

Idag började SVT sända Alan Balls (Six Feet Under/American Beauty) nya dramaserie True Blood. Jag är redan en bra bit in på andra säsongen och en tredje ska börja filmas i höst (om jag minns rätt). Ni som gått miste om den härliga första säsongen kan se det på SVT 1 varje Onsdagkväll eller på SVT:s PlayPrima.

den transatlantiska plastmuggen

Tre genuint amerikanska grejer; stora bilar, skjutvapen och så den röda plastmuggen. Varje gång jag ser en bild på Facebook från en amerikans fest så finns den där. Varje gång jag ser en amerikansk collegefilm så finns den där. Gossip Girl, The OC, Dexter, Friday Night Lights, ja i varenda TV-serie! Googlar man på "college party" så får man se tjejer som klämmer varandras bröst och den röda plastmuggen. Höjer den stämningen på festen? Varför är den röd? Varför är den älskad? Är den älskad? Mest förbryllad är jag dock över att den tagit en lila skepnad på Wikipedia, troligtvis är artikeln skriven av en britt eller annan icke-amerikan. Upprinnelsen till detta är att min flickvän redan under sin andra dag i det transatlantiska landet stött på detta mystiska objekt.

way out west: bon iver

Bon Iver, festivalens första konsert som vi såg (från början till slut), den första överraskningen och den bästa spelningen. Vi hade förväntat oss en skäggig Justin Vernon i stort sett ensam på scenen med akustisk gitarr. Den enda pluspoängen vi fick där var väl för skägget. Här hade Vernon dragit med sig en extra gitarrist och dubbla trumslagare varav en emellan åt agerade bassist. Det resulterade i de annars ganska lågmälda låtarna fick helt ny energi. Min farhågor om ett glest tält kunde snabbt kastas bort, då det trotts en kapacitet på 8000 så kändes ganska fullt. Även i dagsljus så var det fantastiskt. Det var bra rakt igen, den bästa spelningen under hela Way Out West och den avslutande allsången i The Wolves (Act I and II) gav gåshud.

winterhwila

På indie-ettiketten Information släppte i dagarna Fontän sitt andra album, Winterhwila. Kanske är det inte så konstigt att de ligger på just Information, Studio en annan Göteborgsduos skivbolag. För Studio är det enda (omtalade) bandet jag kan dra några som helst paralleller till när jag lyssnar på Fontän. Med gitarrslingor som om de fick skulle kunna hålla på för evigt, de varma lugna dansbeatsen känns som en sommardag där solen, då den ligger bakom höga tunna moln ger ett nästan skuggande artificiellt ljus. Hela skivan är som en slags tunn dimma, lika inbjudande, spännande och vacker. Inte heller finns det någon bättre låt att på en öde landsväg köra mot solnedgången till än avslutande Night Rider. Utan tvekan årets bästa svenska album.

way out west: deerhunter

När Lily Allens set börjar närma sig sitt slut är det tid att bege sig mot Trägår'n, där Deerhunter ska ses och som en bonus spelar även Gang Gang Dance. Köandet går, trotts allt klagande från andra besökare helt smärtfritt för tredje dagen i rad. Vi hinner faktiskt även se det första bandet Let's Wrestle som spelade innan Gang Gang Dance och kvällens höjdpunkt Deerhunter.

Efter en lång väntan så börjar äntligen Deerhunter och vilken spelning det blev. Deras experimentella shoegaze spelas helt utan avbrott och mellansnack, vilket är väldigt passande. Det bildas en atmosfär av kittlande oljud när låtarna dras ut flera minuter vilket gör det svårt för en att släppa blicken från scenen. Ungefär på samma vis som My Bloody Valentine, fast detta tycker jag är bättre. 45 minuter senare är det över lika snabbt som det började.

Utöver detta såg min festival ut på följande vis. Byt ut Röyksopp och Glasvegas samt placera Röyksopp på plats fyra istället för Band of Horses på "Topp fem spelningar".

way out west: röyksopp

Det är så mycket rök när Röyksopp går på tältscenen så det är svårt att urskilja mer än deras konturer. Men så översätts röyksopp också till röksvamp. När röken lagt sig en aning kan man urskilja deras fantastiskt löjliga dräkter, som hämtade från en av dåtidens framtidsfilmer. Publiken är med från starten, det är glädje och dans utan dess like, något jag aldrig tidigare sett på den annars relativt nyktra och halvstela festivalen. När sedan som väntat Robyn dyker upp på scenen exploderar tältet i en hysterisk eufori. Mot slutet dyker också Karin Dreijer Andersson (The Knife) upp på scenen iförd en mask och någon pälsliknande svart kycklingdräkt. Tyvärr körde de inte Tricky Tricky men annars var setlisten och spelningen väldigt väldigt bra.

way out west: vampire weekend

De gav mig en förkylning och halsont men det är inte det jag kommer komma ihåg. Jag var väl inte jätteintresserad av denna spelningen men min kompis fick med mig näsan längst fram i publiken, vilket jag är väldigt glad över. Detta var festivalens största överraskning (förutom att Dr Alban gästade Robyn). I samma stund som bandet går på börjar det regna och senare går det över till ösregn. Men Vampire Weekend ser inte ut att misströsta och det gör inte heller publiken. Bandet bjuder på en riktigt jämn spelning där mina favoriter är M79 och Walcott. Vi bjuds även på nytt material och inte ens då står publiken still. Nu sitter jag förkyld här men vad fan gör det?

way out west: my bloody valentine

De allsmäktiga gudarna inom genren shoegaze där deras Loveless är den heliga bibeln. Jag och mitt sällskap frågade oss mest om de skulle följa Sveriges bestämmelser kring ljudnivåer. Vi insåg snart att de inte skulle göra det då det delades ut hörselproppar till publiken. Ändå börjar det på en inte allt för hög nivå men det höjs snabbt och snart sätter vi öronpropparna på plats. Även om jag inte är tillräckligt inlyssnad för att höra någon större skillnad på låtarna, utöver You Made Me Realise så är det bra. En fin ljusshow och underbara partier i låtarna. Vi stannar dock inte hela spelningen men det är något jag är väldigt glad över att ha sett.

another step away

Hur fick Spotify tillgång till all musik de har? Då menar jag den musiken de har licens till, inte den som försvinner lite då och då, som princip är lika olaglig som en upphovsrättsskyddad fil som spridits via en torrentsida. Jo, Spotifys ägare har nämligen sålt nästan en femtedel av företaget till olika skivbolag. Där Sony BMG är bolaget med störst andel, sex procent.

För 18 procent fick skivbolagen ge ungefär 100 000 kronor. Rätt billigt för ett företag värderat till närmare 1.8 miljarder kronor va?

Vad innebär då allt detta kanske ni undrar. När jag först läste om det befarade jag att artisterna inte fick ta del av pengarna, det var så ett par rykten lät i alla fall. Nu säger Magnus Uggla till Aftonbladet att han tar bort sin musik på grund av att hans skivbolag Sony BMG för att han får för lite ersättning. De skivbolag som fick köpa andelar i Spotify gav i stort sett bort upphovsmännens rättigheter till Spotify. Att nu Magnus Uggla tar bort sin musik kan väl inte ses som någon större förlust men tyvärr har även Bob Dylan nyligen tagit bort sin musik och om detta inte ska fortsätta är det nog tid för skivbolagen att ge mer ersättning till artisterna.

Det går med andra ord fortfarande använda de långt mer välsorterade torrentsidorna utan att behöva ha skuldkänslor.