permanent vacation

Det är sista augusti och det känns definitivt som om sommaren är över. Vädret har indikerat att sommaren varit påväg bort ett tag och hela helgen har kantats av genuint höstväder, regn och blåst. Då känns det ändå ganska bra att titta tillbaka och kunna säga att det var en fantastisk sommar, trotts det vanliga mediokra vädret. För första gången på flera år var jag ledig hela sommaren, vilket har varit skönt och behövande. Festivalerna har varit tre till antalet och i alla fall två av dem var toppen. Vilka vet ni. Stunderna med nära och kära har varit fantastiska.

Men nu är hösten här. Det innebär högskolestuderande för första gången och att innebandysäsongen återigen drar igång. Kanske kan den annars så deprimerande hösten också bli spännande och underhållande.

true blood

Idag började SVT sända Alan Balls (Six Feet Under/American Beauty) nya dramaserie True Blood. Jag är redan en bra bit in på andra säsongen och en tredje ska börja filmas i höst (om jag minns rätt). Ni som gått miste om den härliga första säsongen kan se det på SVT 1 varje Onsdagkväll eller på SVT:s PlayPrima.

den transatlantiska plastmuggen

Tre genuint amerikanska grejer; stora bilar, skjutvapen och så den röda plastmuggen. Varje gång jag ser en bild på Facebook från en amerikans fest så finns den där. Varje gång jag ser en amerikansk collegefilm så finns den där. Gossip Girl, The OC, Dexter, Friday Night Lights, ja i varenda TV-serie! Googlar man på "college party" så får man se tjejer som klämmer varandras bröst och den röda plastmuggen. Höjer den stämningen på festen? Varför är den röd? Varför är den älskad? Är den älskad? Mest förbryllad är jag dock över att den tagit en lila skepnad på Wikipedia, troligtvis är artikeln skriven av en britt eller annan icke-amerikan. Upprinnelsen till detta är att min flickvän redan under sin andra dag i det transatlantiska landet stött på detta mystiska objekt.

way out west: bon iver

Bon Iver, festivalens första konsert som vi såg (från början till slut), den första överraskningen och den bästa spelningen. Vi hade förväntat oss en skäggig Justin Vernon i stort sett ensam på scenen med akustisk gitarr. Den enda pluspoängen vi fick där var väl för skägget. Här hade Vernon dragit med sig en extra gitarrist och dubbla trumslagare varav en emellan åt agerade bassist. Det resulterade i de annars ganska lågmälda låtarna fick helt ny energi. Min farhågor om ett glest tält kunde snabbt kastas bort, då det trotts en kapacitet på 8000 så kändes ganska fullt. Även i dagsljus så var det fantastiskt. Det var bra rakt igen, den bästa spelningen under hela Way Out West och den avslutande allsången i The Wolves (Act I and II) gav gåshud.

winterhwila

På indie-ettiketten Information släppte i dagarna Fontän sitt andra album, Winterhwila. Kanske är det inte så konstigt att de ligger på just Information, Studio en annan Göteborgsduos skivbolag. För Studio är det enda (omtalade) bandet jag kan dra några som helst paralleller till när jag lyssnar på Fontän. Med gitarrslingor som om de fick skulle kunna hålla på för evigt, de varma lugna dansbeatsen känns som en sommardag där solen, då den ligger bakom höga tunna moln ger ett nästan skuggande artificiellt ljus. Hela skivan är som en slags tunn dimma, lika inbjudande, spännande och vacker. Inte heller finns det någon bättre låt att på en öde landsväg köra mot solnedgången till än avslutande Night Rider. Utan tvekan årets bästa svenska album.

way out west: deerhunter

När Lily Allens set börjar närma sig sitt slut är det tid att bege sig mot Trägår'n, där Deerhunter ska ses och som en bonus spelar även Gang Gang Dance. Köandet går, trotts allt klagande från andra besökare helt smärtfritt för tredje dagen i rad. Vi hinner faktiskt även se det första bandet Let's Wrestle som spelade innan Gang Gang Dance och kvällens höjdpunkt Deerhunter.

Efter en lång väntan så börjar äntligen Deerhunter och vilken spelning det blev. Deras experimentella shoegaze spelas helt utan avbrott och mellansnack, vilket är väldigt passande. Det bildas en atmosfär av kittlande oljud när låtarna dras ut flera minuter vilket gör det svårt för en att släppa blicken från scenen. Ungefär på samma vis som My Bloody Valentine, fast detta tycker jag är bättre. 45 minuter senare är det över lika snabbt som det började.

Utöver detta såg min festival ut på följande vis. Byt ut Röyksopp och Glasvegas samt placera Röyksopp på plats fyra istället för Band of Horses på "Topp fem spelningar".

way out west: röyksopp

Det är så mycket rök när Röyksopp går på tältscenen så det är svårt att urskilja mer än deras konturer. Men så översätts röyksopp också till röksvamp. När röken lagt sig en aning kan man urskilja deras fantastiskt löjliga dräkter, som hämtade från en av dåtidens framtidsfilmer. Publiken är med från starten, det är glädje och dans utan dess like, något jag aldrig tidigare sett på den annars relativt nyktra och halvstela festivalen. När sedan som väntat Robyn dyker upp på scenen exploderar tältet i en hysterisk eufori. Mot slutet dyker också Karin Dreijer Andersson (The Knife) upp på scenen iförd en mask och någon pälsliknande svart kycklingdräkt. Tyvärr körde de inte Tricky Tricky men annars var setlisten och spelningen väldigt väldigt bra.

way out west: vampire weekend

De gav mig en förkylning och halsont men det är inte det jag kommer komma ihåg. Jag var väl inte jätteintresserad av denna spelningen men min kompis fick med mig näsan längst fram i publiken, vilket jag är väldigt glad över. Detta var festivalens största överraskning (förutom att Dr Alban gästade Robyn). I samma stund som bandet går på börjar det regna och senare går det över till ösregn. Men Vampire Weekend ser inte ut att misströsta och det gör inte heller publiken. Bandet bjuder på en riktigt jämn spelning där mina favoriter är M79 och Walcott. Vi bjuds även på nytt material och inte ens då står publiken still. Nu sitter jag förkyld här men vad fan gör det?

way out west: my bloody valentine

De allsmäktiga gudarna inom genren shoegaze där deras Loveless är den heliga bibeln. Jag och mitt sällskap frågade oss mest om de skulle följa Sveriges bestämmelser kring ljudnivåer. Vi insåg snart att de inte skulle göra det då det delades ut hörselproppar till publiken. Ändå börjar det på en inte allt för hög nivå men det höjs snabbt och snart sätter vi öronpropparna på plats. Även om jag inte är tillräckligt inlyssnad för att höra någon större skillnad på låtarna, utöver You Made Me Realise så är det bra. En fin ljusshow och underbara partier i låtarna. Vi stannar dock inte hela spelningen men det är något jag är väldigt glad över att ha sett.

another step away

Hur fick Spotify tillgång till all musik de har? Då menar jag den musiken de har licens till, inte den som försvinner lite då och då, som princip är lika olaglig som en upphovsrättsskyddad fil som spridits via en torrentsida. Jo, Spotifys ägare har nämligen sålt nästan en femtedel av företaget till olika skivbolag. Där Sony BMG är bolaget med störst andel, sex procent.

För 18 procent fick skivbolagen ge ungefär 100 000 kronor. Rätt billigt för ett företag värderat till närmare 1.8 miljarder kronor va?

Vad innebär då allt detta kanske ni undrar. När jag först läste om det befarade jag att artisterna inte fick ta del av pengarna, det var så ett par rykten lät i alla fall. Nu säger Magnus Uggla till Aftonbladet att han tar bort sin musik på grund av att hans skivbolag Sony BMG för att han får för lite ersättning. De skivbolag som fick köpa andelar i Spotify gav i stort sett bort upphovsmännens rättigheter till Spotify. Att nu Magnus Uggla tar bort sin musik kan väl inte ses som någon större förlust men tyvärr har även Bob Dylan nyligen tagit bort sin musik och om detta inte ska fortsätta är det nog tid för skivbolagen att ge mer ersättning till artisterna.

Det går med andra ord fortfarande använda de långt mer välsorterade torrentsidorna utan att behöva ha skuldkänslor.

because you're worth it

Räcker det inte med att få "You wouldn't steal a car. [...] Downloading is stealing." när man köpt eller hyrt en DVD-film? För att inte tala om alla filmtrailers man måste hoppa över. Idag läste jag i DN att några personer på skivbolaget Def Jam (Kanye West, Bon Jovi, Rihanna) fått snilleblixten att sälja reklamplatser i CD-häftet. Självklart på grund av att CD-skivan inte ger lika stora intäkter som den en gång gjorde. Tråkigt att skivbranschen aldrig lär sig utan gång på gång ger fingret åt konsumenterna. Hur lång tid dröjer det tills vi får reklamavbrott på CD-skivan precis som i Spotify? Ska de trycka reklam på omslaget eller bara bifoga en liten reklamlapp för vinyler? De saknar trotts allt ganska ofta ett häfte.

Detta påhitt är bara ännu ett själ till piratkopiering. Jag bryr mig inte om reklam i något som man får tillgång till gratis, men att förstöra en produkt man betalt för med reklam för Bahamas turistbyrå är nästan lika lågt som filmbranschens anti-pirat-reklam till den stackaren som betalt för filmen.

way out west 2009

På torsdag smygstartar som vanligt Sveriges bästa festival Way out West med sitt klubbprogram. Jag köpte biljett redan i våras och även om jag har varit lite tveksam till festivalens line-up under vissa perioder så räcker det med att skumma igenom spelschemat för att se att Way out West har det bästa startfältet i år igen, trots att de saknar ett riktigt dragplåster som Neil Young eller Kanye West innebar föregående år.

Men som sagt på torsdag börjar det. Göteborgarna har redan börjat festa i och med sitt kulturkalas något jag inte ska delta i. För er som ska, kan jag rekommendera Junior Boys, de spelar klockan 22 i morgon (tisdag) på Kungstorget. Annars har arrangörerna planerat det så katastrofalt att det sevärda på Kulturkalaset är på torsdagen och krockar på så sett med Way out West:s klubbprogram. Hur som helst kommer jag med största sannolikhet gå till Parken på Vasagatan för att se Göteborgarna i Fontän på torsdagen. Som om inte det mystiska space-disco-pop-bandet vore nog bjuds man även på Skriet och St Vincent. Skriet är ett Stockholmsband som släpper sitt debutalbum i höst. Här kan man lyssna på Ben § Hjärtan. St Vincent som tidigare spelat ihop med Sufjan Stevens har släppt två kritikerrosade pop-album. Tror att det kan bli riktigt fina spelaningar alla tre.

Det enda egentliga alternativet på torsdagen är Kajskjul 8 där Joel Alme samt Broder Daniels Theodor Jensen spelar sitt nya soloprojekt. Där emellan ska även en "hemlig artist" spela. De känns dock lite tråkigare än Parkens artister och Joel Alme dyker upp ganska frekvent på festivaler och gjorde dessutom ingen övertygande spelning på Emmabodafestivalen, troligtvis kommer också Theodor Jensen att förekomma flitigt runt om i Sverige nästa år. Sen ska jag erkänna att artisterna Hajen, Lonely Dear och framförallt El Perro Del Mar i Annedalskyrkan är ganska intressanta. Men tyvärr är det 13-årsgräns och det säljs således inga förfriskningar.

Fredagen är på förhand den intensivaste dagen. Där ligger Bon Iver, Beirut, Grizzly Bear och Band of Horses i stort sett mitt på varandra. Man bör hur som helst hinna se ganska mycket från alla fyra med prioritet på den lågmält vackra stämman från Justin Veron i Bon Iver. När den hektiska inledningen är avklarad är det lite lugnare, Robyn eller Florence and the Machine finns att se innan Wilco kliver upp på Azalea-scenen. Country-pop-bandet från USA krockar med Markus Krunegårds band Laakso men jag kommer nog välja Wilco i och med att deras nya skiva är väldigt bra. Annars har jag inte lyssnat speciellt mycket på varken Laakso eller Wilco.

Efter det blir det riktigt intensivt igen. Fem band på fyra timmar. Av dessa fem blir Glasvegas bortprioriterade direkt. Antony & the Jonhsons tillsammans med Göteborgs Symfoniker måste jag i alla fall se lite grann av, det kommer vara storslaget. Efter det är nästa stora band Röyksopp som spelar i tältet. Den norska electroduon kommer med all sannolikhet att gästas av Robyn och Karin Dreijer Andersson. Det kommer blir trångt och svettigt. Strax efter Röyksopp spelar dagens stängningsakt Arctic Monkeys och samtidigt spelar Fever Ray. Brittisk rock eller svensk visuell mystik-pop signerad The Knife? Jag har inte bestämt mig än, kanske hinner man lite av båda.

Klubbkvällen på fredagen är väldigt tunn, finns väl egentligen två namn som intresserar mig, Echo and the Bunneymen samt Andrew Bird. Tror inte jag hamnar på någon av dem dock utan jag går dit sällskapet tar mig.

Lördagen blir lite lugnare. Tyvärr har ett par av de mest sevärda fått dåliga tider. Till exempel så spelar Patrick Wolf redan klockan ett. Hur som helst måste jag se denne britt. Undra vilken hårfärg han har nu? Efter det spelar [ingenting], som jag talade om lite i förra posten, här. Det positiva är att de båda spelar på tält-scenen, vilket innebär att det förhoppningsvis är lite mörkare. Det gör däremot inte Vampire Weekend, de spelar på festivalens största scen strax innan klockan fyra. Vi får hoppas att de inte är några riktiga vampyrer, då solljus inte är deras grej. Hur som helst blir det nog en trevlig tillställning. Tråkigt nog krockar Vampire Weekend med Olle Ljungström som i våras turnerade i rullstol efter att ha brutit benen.

Efter det har vi ännu en krock, antingen ser man det tunga hip-hop-namnet NAS eller Florence Valentin igen. De sistnämnda var riktigt bra på Emmabodafesitvalen men efter att ha sett dem två gånger nu så kanske det är roligare med NAS. Vi får se.

Lördagen fortsätter med tunga namn i form av Basement Jaxx, som jag inte är riktigt vän med än. Det är alltså ingen hög prioritet på dem. Men det är My Bloody Valentine, shoegaze-gudarna från Irland som inte släppt en skiva efter Loveless 1991. Tunga gitarrmattor och kittlande oljud på absolut högsta volym. Glöm inte öronpropparna hemma!

Avslutar Way Out West gör sedan den söta britten Lily Allen. Med två bra album i bagaget hoppas jag det håller även live. Sedan blir det första bästa spårvagn till Trägår'n där de experimentella New York-borna (inte Animal Collective utan) Gang Gang Dance och framförallt shoegaze-punkarna Deerhunter spelar. Utöver det spelar även Let's Wrestle på Trägår'n.

Här finns ett detaljerat spelschema.

man måste vara fattig för att vara rik

För en vecka sedan damp ett nyhetsbrev från etiketten Labrador ned i min E-brevlåda. Där berättade de att [ingenting]:s nya album fått ett namn, Tomhet, idel tomhet och att det ska släppas 9:de september. Men framförallt så innehöll brevet den första singeln, Halleluja! helt gratis och den är verkligen helt sjukt bra.

När även vocalisten Christpher Sander tidigare i år släppte ett väldigt bra soloalbum här förväntningarna på [ingenting]:s tredje fullängdare höga. Enda chansen i år att se bandet är på Way out West nästa vecka, räkna med mig i publiken.

Ladda ned Halleluja! från Labrador här. (Högerklicka, spara som)

så var det: emmabodafesitvalen

Bandet avklippt, rakad första gången på en vecka, nyduschad och återhämtad sömn. Hygienen börjar återställas till en normal nivå. Myggbetten är kvar och god nyttig näringsrik mat behövs fortfarande. Men nu är man i alla fall tillbaka efter fyra intensiva dagar på Emmabodafestivalen.

Festivalen infriade alla förväntningar, vårt camp var väldigt trevligt och hotades med klippta band redan första kvällen då vakten tyckte att våra tårtljus kunde resultera i MORDBRAND. Det enda som blev av det var ett episkt minne i bagaget. Det första riktiga ösregnet kom under Skansros gig på torsdagen men det gjorde ingenting, för efter en medioker inledning förvandlades det till en fantastisk spelning.

Lite senare på kvällen intog Thomas Öberg, iklädd vita damhandskar och en svart mask tillsammans med sitt band bob hund Ängen. Vi hade för avsikt att stå lite längre bak, men även där blev det ett enormt tryck. Mitt sällskap lämnade tumultet medan jag hoppandes och dansandes tog mig nästan ända fram, hade inte staketen skyddads av vakter hade publiken troligtvis rivit hela scenen. Detta var festivalens absoluta klimax. Hur ett band kan skapa ett sådan massivt tryck och glädje kan jag inte förstå.

Den andra dagen inleddes med en felsjungandes Joel Alme. Allt som allt var det en fin spelning men det saknades något som skulle göra den minnesvärd. Istället väntade vi på Florence Valentin, de la ribban på världsrekordsförsök på en gång när de öppnade med deras Spring Ricco. En röd Sovjet-flagga vajade bland publiken och bandet uttryckte gång på gång sitt missnöje med allians-regeringen utan att riktigt motivera varför. Hur som helst överraskade de med en av festivalens bästa spelningar.

Lördagen erbjud det tunnaste utbudet. Tyvärr missade jag Nordpolen, som verkligen verkar ha stått för den sämsta spelningen på hela festivalen. En skyllt sägs ha sagt "Bra intervju, fittnylle", hade helt klart varit värt att se. Det första bandet jag såg var istället Fontän, jag hade höga förväntningar och bandet var riktigt bra live men publiken uteblev tyvärr. Jag funderar på att se dem igen på Way Out West, då det säkerligen blir lite mer intimt. Efter klockan elva gick The Pains of Being Pure at Heart ut på Skogs-scenen. Noisepop-bandet med rötterna i den tidiga 90-tals indiemusiken gjorde kanske den mest högljudda spelningen och det var inte alls dåligt utan kändes bara lite slätstruken.