så var det: emmabodafesitvalen

Bandet avklippt, rakad första gången på en vecka, nyduschad och återhämtad sömn. Hygienen börjar återställas till en normal nivå. Myggbetten är kvar och god nyttig näringsrik mat behövs fortfarande. Men nu är man i alla fall tillbaka efter fyra intensiva dagar på Emmabodafestivalen.

Festivalen infriade alla förväntningar, vårt camp var väldigt trevligt och hotades med klippta band redan första kvällen då vakten tyckte att våra tårtljus kunde resultera i MORDBRAND. Det enda som blev av det var ett episkt minne i bagaget. Det första riktiga ösregnet kom under Skansros gig på torsdagen men det gjorde ingenting, för efter en medioker inledning förvandlades det till en fantastisk spelning.

Lite senare på kvällen intog Thomas Öberg, iklädd vita damhandskar och en svart mask tillsammans med sitt band bob hund Ängen. Vi hade för avsikt att stå lite längre bak, men även där blev det ett enormt tryck. Mitt sällskap lämnade tumultet medan jag hoppandes och dansandes tog mig nästan ända fram, hade inte staketen skyddads av vakter hade publiken troligtvis rivit hela scenen. Detta var festivalens absoluta klimax. Hur ett band kan skapa ett sådan massivt tryck och glädje kan jag inte förstå.

Den andra dagen inleddes med en felsjungandes Joel Alme. Allt som allt var det en fin spelning men det saknades något som skulle göra den minnesvärd. Istället väntade vi på Florence Valentin, de la ribban på världsrekordsförsök på en gång när de öppnade med deras Spring Ricco. En röd Sovjet-flagga vajade bland publiken och bandet uttryckte gång på gång sitt missnöje med allians-regeringen utan att riktigt motivera varför. Hur som helst överraskade de med en av festivalens bästa spelningar.

Lördagen erbjud det tunnaste utbudet. Tyvärr missade jag Nordpolen, som verkligen verkar ha stått för den sämsta spelningen på hela festivalen. En skyllt sägs ha sagt "Bra intervju, fittnylle", hade helt klart varit värt att se. Det första bandet jag såg var istället Fontän, jag hade höga förväntningar och bandet var riktigt bra live men publiken uteblev tyvärr. Jag funderar på att se dem igen på Way Out West, då det säkerligen blir lite mer intimt. Efter klockan elva gick The Pains of Being Pure at Heart ut på Skogs-scenen. Noisepop-bandet med rötterna i den tidiga 90-tals indiemusiken gjorde kanske den mest högljudda spelningen och det var inte alls dåligt utan kändes bara lite slätstruken.