just a dream away

"Total inflation råder inom popmusiken idag, då den mångfaldigas och distribueras obegränsat genom datakopiering. Mot bakgrund av detta faktum släpper Service nu The Embassys nya singel "You Tend To Forget" på 12" vinyl i tre exemplar, med artwork av Carl Hammoud." - skriver skivbolaget Service i dagens nyhetsbrev.

Nu efter bara några timmar av aktionen ligger budet på det första exemplaret av tre (finns ytterliggare tre som artisterna behåller själva) på över 100 dollar och det återstår över nio dagar. You Tend To Forget kommer bli en dyrgrip som med all sannolikhet blir dyrare med åren.

Jag är personligen kluven till det här sättet att släppa ett så här efterlängtat musikstycke. Jag vill inte behöva betala tusenlappar för (troligtvis) en enda låt men samtidigt älskar jag att äga limiterade och slutsålda skivor. Det är kanske ett roligt projekt för The Embassy, Service och personen som har pengar till att vinna aktionen, men inte för oss konsumenter som också vill kunna äga skivan fysiskt. (Kommer komma en digital release också, så låten kommer finnas tillgänglig utan illegal fildelning.) För oss är tolvan bara en dröm, en önskan att någon gång kunna hålla och hänga upp den på väggen.

Hade nu skivan släppts i kanske 300 exemplar och då haft ett fast pris hade det varit ganska lätt att få tag i den nu, samtidigt som den kan komma att bli värdefull med tiden. Så släppte Studio, en annan duo från Göteborg sina tre första vinyl-singlar. Idag är de väldigt eftertraktade och går för över 300 kronor på tradera.

Svåra men inte omöjliga att få tag på och då hade de ett humant pris från början. Nu kommer inte den gemene skivsamlaren ha en chans att komma över You Tend To Forget.

Tolv-tummaren är för övrigt det första fysiska släppet (State'08 släpptes digitalt i somras) sedan 2006 från The Embassy och sägs vara en försmak av ett nytt album som släpps till sommaren.

Läs även: Ett inlägg i fildelningsdebatten av Yeahns

no excuses, no looking back

I dagarna som varit har krisen, den så kallade finanskrisen även tagit mitt arbete, trotts det dystra beskedet är jag inte uppgiven. Det kommer säkerligen bli tråkigt att inte ha ett arbete att gå till, för hur mycket man än vill ligga kvar i sängen på morgonen eller längtar efter helgen så är det skönt att ha något att göra på dagarna, något som också ger betalt.

Istället för att vara ledsen ser jag istället möjligheter. Jag vill göra något roligt, jag vill ha den bästa sommaren någonsin innan jag eventuellt återvänder till skolbänken för vidare utbildning.

Drömmarna jag skrev om i never content kanske kan bli verklighet under våren och sommaren. Men även om det vore väldigt kul att upptäcka världen så är faktiskt Sverige väldigt vackert på sommaren. Jag tror att årets sommar kan bli jävligt bra. Jag och flertalet av mina vänner kommer bli tjugo år och det är festival på hemmaplan, det är en bra grundpelare för en bra sommar.

Endast en gång förra året var vi ett par kompisar som var ute på sjön, grillade och badade. Vi måste göra om allt det där fast lite bättre och fler gånger. För det är riktigt kul att bara ta det lugnt, bada och dricka lite öl. Förra året tog vi varken med oss ring eller vattenskidor något vi ska göra i år.

Ser det inte härligt ut:



Jag längtar efter sommaren, även arbetslös.

veckans låt #2

Nyligen hemkommen från gårdagens bravader är det återigen hög tid att presentera en ny veckans låt. Valet den här veckan var inte speciellt svårt, bandet släpper sin första fullängdare i slutet av nästa månad och medverkade i veckans avsnitt av Popcirkus. Skansros heter dem och jag bjuder på ena låten från bandets nya singel.

Här får ni Solljus.

never content

Verklighetsflykt, bort från den vanligtvis ganska tråkiga vardagen i ett kallt och för stunden snöigt Sverige. Jag inspireras av musik, det är ingen hemlighet och de senaste dagarna har jag nästan bara lyssnat på den numera göteborgska popduon Air France.

När man lyssnar på deras första EP, On Trade Winds så kommer man sekund för sekund närmare ett varmt och soligt karibien. Stryka runt på orörda stränder där man senare festar långt in på morgonen. Musiken som spelas är självklart Air France. "Sort of like a dream? No better" samplas på duons nya EP, No Way Down och det är verkligen träffande. Just karibien är ett resemål som dykt upp i mitt huvud när jag lyssnat på den här musiken och jag vill ut och se mig om i världen, det finns nog inget heller jag vill. Kanske blir det karibien, vem vet.

Lika lockande som palmer, vita stränder och ett perfekt färgat hav kan vara är även Woody Allens New York City. Jag vill spendera pengar i de exklusiva affärerna på Fifth avenue, gå vilse i Central Park, fotografera i Brooklyn, kommentera konst i SoHo och äta pasta i Little Italy. Listan kan göras hur lång som helst. När jag lämnar staden kommer jag högt sjunga "oh please mr taxi driver don't drive me out of this town" från Parker Lewis låt Cezanne.

Franska Nice lockar också något jag inte riktigt vet varför. Troligtvis beror det också på Air France. På förmiddagen går man upp och spelar en match tennis, självklart i den klassiska utstyrseln. Sedan äter man på en liten restaurang, från uteserveringen ser man den smala kullerstensgatan leda ner mot hamnen och medelhavet.

Det är tre av de många platser jag vill uppleva, Rio de Janeiro står högt på listan och även sydostasien skulle vara kul. Vi får se om man kan åka någonstans i år.

När ni tagit er igenom den förhoppningsvis inte allt för tråkiga texten så bjuder jag på en inspirerande låt (nedan) och här kan ni också drömma er bort till Air France karibiska pop.

The Tough Alliance - 25 years and runnin'

konst eller vandalism?

I dagarna har filmen Territorial Pissing fått stor uppmärksamhet i media, till exempel Dagens Nyheter. Det handlar inte om den senaste Hollywood-grejen som man skulle kunna tro utan om en två minuter lång film som i helgen visades på konstmässan Market i Stockholm.

Jag har tyvärr inte sett filmen (den verkar inte finnas tillgänglig på internet) utan bara bilder ur den. Men i alla fall, i filmen får man se en maskerad man spraya graffiti på väggarna av en vagn i Stockholms tunnelbana. Det hela avslutas när tunnelbanetåget rullar in på en station, mannen hoppar då ut igenom en ruta som han precis har krossat.

Nu kräver SL (Stockholms Lokaltrafik) skadestånd för vandalism av konstfacket där den här filmen var ett examensarbete av en elev. Inte heller kulturministern var särskilt förtjust i Territorial Pissing. De båda kallar det i stort sett för allt annat än konst.

Personligen tycker jag i allra högsta grad att det är konst. Jag rättfärdigar inte att man ska få spraya graffiti på andras egendom men konst skulle jag vilja säga att det är. Jag skulle gärna vilja se filmen och kan tänka mig att den är bra, skulle förmodligen fungera bra som musikvideo, vilket är en konstform.

Om filmen har ett bra foto och rätt tempo tror jag att det kan vara behagligt och uppseendeväckande att titta på. Hade filmen gjorts på låtsas istället hade det utan tvekan kallats konst och förmodligen också tappat en del av den upprörande faktorn. Varför skulle det som görs utan tillstånd inte få kallas konst, även om det strider mot lagen?

Här är en annan film som ska vara gjord av NUG, mannen eller männen bakom Territorial Pissing.



När vi väl är inne och nosar på temat "upprörande" så tipsar jag om en bra och omtalad musikvideo. Justice - Stress




*Territorial Pissing är också en låt från tidigt nittiotal gjord av Nirvana.

veckans låt #1

En gång i veckan, varje söndag kommer jag posta en låt här, har jag tänkt mig. Veckans låt helt enkelt.

Först ut är en låt som på fredag släpptes för exakt 25 år sedan. En låt av det hyllade bandet The Smiths, numera splittrade och någon återförening lär knappast bli av. Låten heter Still Ill och här har ni den.

oh ask me why and i'll spit in your eye

kriget om internet

På måndag hålls rättegången mot The Pirate Bay, som följs intensivt av media. Idag var det också ämnet i Hallå P3. Efter att ha hört många olika åsikter, både bra och dåliga blev jag sugen på att dela med mig av mina.

Jag är emot både FRA och IPRED-lagarna som jag tycker strider mot den personliga intregiteten. Det bryter mot de mänskliga rättigheterna och Sverige har blivit anmälda till Europadomstolen av Norge för det. Jag tror dock inte att FRA-lagen kommer användas till att jaga fildelare utan är till för att kunna använda informationen, som signalspaningen ger lagligt i en domstol.

IPRED-lagen känns däremot mer utformad för musik- och filmindustrin då den ger branschorganisationer tillåtelses att få begära IP-adresser av misstänka brottslingar. Om internetleverantören vägrar att ge ut den misstänktes identitet riskerar dem böter. När identitet är avslöjad kommer det med största sannolikhet skickas kravbrev, där de kräver ersättning för det du eventuellt fildelat. Du kan välja att betala den summan de kräver eller att ta det till domstol. I Danmark har man en liknande lag och där har nu fler börjat ta det till rättegång och vunnit, då det är väldigt svårt att bevisa vem som egentligen har fildelat. Eftersom lagen inte verkar fungera speciellt bra i Danmark kommer säkerligen hårdare lagar att införas såsmåning om, tillslut går väl hela befolkningen kring med en fotboja.

Så hur löser man frågan? Jag ett förslag för musikindustrin. För det fösta skulle det underlätta för alla även musikindustrin om skivbolagen kunde sluta att skjuta sig själva i fötterna precis hela tiden. De har haft gått om chanser men de (flesta skivbolagen) har länge envisas med att ha ett krav på DRM-skydd och låg kvalitet på digitala filer. Nu har tillslut Apple kommit överens med skivbolagen att släppa alla musikfiler i iTunes Store utan DRM-skydd och i högre kvalitet, dock tvingades tyvärr Apple att ändra prissättningen. Innan de digitala affärerna var det skydd på CD-skivorna som gällde, vilket också känns dumt då jag tycker att man ska få göra vad man vill med en vara man betalt för. Nu börjar kopieringsskydden i alla fall se slutet men självklart laddar de om och ännu en gång skjuter de sig i foten.

Nu senast är Spotify det som råkat ut för skivbolagen. Spotify har börjat ta bort musiken de inte hade licens för, vilket självklart är helt riktigt gjort för en tjänst som ska vara laglig. Men nu till det andra självmordsförsöket som jag blir så ledsen över, som jag absolut inte förstår. Varför sätter man landsrestriktioner? (Vilket innebär att vissa låtar enbart går att spela i vissa länder.) Visst artisterna ligger oftast på ett europeiskt och ett amerikanskt bolag samtidigt men det måste gå att lösa. Det är inte heller bara Spotify som drabbats av det utan också Last.fm där man kan lyssna på väldigt mycket musik gratis, ja i alla fall i USA, Storbritannien och Tyskland.

Klart är att vi konsumenter helst vill ha vår digitala musik billigt, utan kopieringsskydd och så smidigt som möjligt. Jag har handlat en del digital musik från iTunes Store och Klicktrack Music, visst båda affärerna fungerar relativt smidigt och det är inte speciellt dyrt. Jämför man sen med en torrentsida helt inriktad på musik är de digitala affärerna inte alls lika smidiga, ännu svårare blir det för de unga som inte har tillgång till ett VISA-kort eller en internetbank.

Sen om jag skulle köpa all musik jag lyssnar på skulle jag gå i personlig konkurs och då har jag ändå en stabil inkomst och lever med endast en fast utgift, mitt mobiltelefon-abonnemang. Det är inte heller helt lätt att få in alla mina köpta vinyl-skivor på datorn för att sedan kunna lyssna på musiken på min iPod. Jag vill självklart inte behöva betala två gånger för samma produkt om jag vill ha musiken på hårddisken också. Men problemet med "vinyl till dator" har ett par skivbolag löst smidigt då en kod till en helt laglig nedladdning har följt med.

Sen har vi även många artister som tjänar på fildelning, tänk på hur många du har upptäckt genom att fildela. Jag har hittat hundratals, minst. Många har jag även köpt skivor av eller sett uppträda live, det vill säga att de har tjänat pengar på mig och det för att jag upptäckt dem via fildelning. Självklart har vi förlorare också, de mer etablerade artisterna, skivbolagen och framförallt skivbutikerna.

Det har ju diskuteras många lösningar till det här problemet. Bredbandsskatt är ett av förslagen, ett jag är starkt kritisk till. Varför ska alla även de som inte fildelar betala en sådan avgift och framför allt vart går pengarna? Jag gissar på att artister som Per Gessle får mer pengar till ytterliggare en Porsche och inte de artister som jag och många andra egentligen laddar ner musik av.

Hur vill jag då ha det? Jo jag vill kunna ladda hem musik helt lagligt via torrent. Precis som på OiNK.cd som i särklass var den allra bästa torrentsidan för musik. Där kunde du hitta precis allting (nåja nästan) och i högsta möjliga kvalitet, det gick också väldigt snabbt. När Interpol och brittisk polis slog till mot OiNK bildades inom några månader två nya liknande sidor, ännu är ingen av dem inte riktigt lika bra, bara ytterliggare bevis att det är lönlöst att stoppa sidorna. Mitt förslag är att göra en laglig sån torrentsida.

Så här sa musikern Trent Reznor (Nine Inch Nails) om OiNK, "I'll admit I had an account there and frequented it quite often. At the end of the day, what made Oink a great place was that it was like the world's greatest record store. Pretty much anything you could ever imagine, it was there, and it was there in the format you wanted. If Oink cost anything, I would certainly have paid, but there isn't the equivalent of that in the retail space right now."

Hur skulle då mitt förslag om en sådan laglig sida fungera? För det första skulle allting vara gratis så man fortfarande är motiverad till att köpa skivan i affär (win -win för skivbolagen). Låt användarna ladda upp allting, precis som på en vanlig torrentsida så att man kan välja vilken kvalitet man vill ha, FLAC, mp3er och liknande format ska finnas. För att alltid få en bra hastighet när man laddar ner kan man ha ratio-krav (det du laddar upp dividerat på det du laddar ner, klarar du inte av en viss gräns kan du kanske inte ladda ner) och eventuellt något poängsystem som ger poäng när du delar med dig. Poängen skulle sen kanske kunna användas för att köpa pins, posters och liknande saker i en affär på sidan.

Finansieringen sker med hjälp av donationer och reklam. Det enda som kostar är väl egentligen eventuella "give away" saker ur affären och server-kostnaden som dock blir mycket dyr, men det klarar vanliga torrentsidor (utan reklam) av med hjälp av donationer. Reklamintäkterna fördelas till artisterna beroende på hur mycket deras musik har laddats ner. Desto fler användare sidan får desto mer intäkter ger reklamen.

Tyvärr finns det även nackdelar till en sån här sida, då det inte skulle finnas någon anledning alls till att köpa digital musik genom affärer som ovan nämnda iTunes Store och Klicktrack. För vanliga skivaffärer ser jag dock inte hur detta skulle kunna påverka dem nämnvärt. Jag skulle i alla fall fortsätta upptäcka ny musik och köpa det jag gillar precis som idag och troligtvis skulle jag även donera till en sådan här sida.

Läs även: "When Pigs Fly: The Death of OiNK, the Birth of Dissent, and a Brief History of Record Industry Suicide."

festivalsommar

Vi vaknade ganska tidigt på Lördag morgon, det var överraskande nog ganska soligt och varmt ute då föregående dag mest bestod av duggregn. Barfota gick jag och köpte frukost och en mugg kaffe för totalt 25 kronor, ett helt överkomligt pris. Slitna efter dag ett spenderade vi hela dagen solandes i gräset, där våran italienska granne talade sig varm över hans hemland. Landet där premiärministern började sin karriär hos maffian, konstigt skattesystem och lisade bilar.

Från scenen hörde vi skivor spelas och snart var vi igång med alkoholhaltig dryck igen. Kvällen skulle bli underbar. Ju mörkare natten blev ju fullare blev jag ända tills det var nästan becksvart ute, klockan var strax efter ett och Gentle Touch hade precis klivit på scenen. Jag stod helt stilla ett par meter från scenen och beundrade den sista spelningen, ett av många bra uppträdanden på den lilla pop-festivalen.

Precis när bandet klivit av scenen öppnar himlen sig och regent fullkomligt öser ner. Hungrig letar jag mig fram till matstånden, där de olyckligtvis hade slutat servera hamburgare. Istället stod jag med en tallrik wokade grönsaker och skakade i regnet, det smakade bra i mitt dåvarande tillstånd. Efter det blev det en snabb reträtt mot vårt 99 kronors tält som inte riktigt stod emot naturen den här gången.

Morgonen därpå vaknade jag i en pöl av vatten, utanför regnade det fortfarande och gräset var på ställen helt under vatten. Utan tvekan ett minne för livet. Tyvärr ser det mörkt ut för en tredje upplaga av Rip it Up i år, det hade varit en festival jag utan tvekan hade besökt.

Det finns, trotts finanskrisen andra festivaler även 2009. Arvika imponerar med Depeche Mode, sen har Emmaboda ett par fina bokningar. Arvika är tyvärr inte aktuellt då den krockar med (den sämre) Törebodafestivalen. En fest(ival) som jag ser fram emot, trotts att merparten av artisterna är värdelösa. Men hemmaplan är hemmaplan liksom.

Men ironiskt nog lockar Way out West mest just nu av kommande sommarens annonserade festivaler och det utan en enda bokning. Det kan bero på att Way out West har de två åren den funnits haft i särklass den starkaste lineuppen. Förra året var till exempel lite väl bra, då det var svårt att hinna med allt.

introduktion

Ännu en blogg i mängden skapad för att slå ihjäl eventuell dötid. Vad som kommer publiceras på just den här bloggen vet jag inte riktigt än men ämnen som film och musik kommer med största sannolikhet att behandlas. Även lite mode, bilder och någon mp3-fil kommer troligtvis också finnas här.

Räkna inte heller med att den kommer uppdateras speciellt regelbundet utan jag kommer skriva när jag har lust. Slutligen tycker jag även att ni ska läsa bloggen om världens bästa innebandylag, här.

Välkomna!