pure devotion

Är det inte roligt att spekulera i låttexter? Jag har fastnat väldigt mycket för, de i verkligheten inte alls så hemlighetsfulla jj:s låt Ecstasy. Jag har tidigare pratat om referenser och tycker det ämnet är mycket intressant. Till att börja med är Lil Waynes låt Lollipop samplad genom hela låten och sen när man utforskar (den förhoppningsvis rätta) texten kan man gissa till sig ett par referenser.

"ecstasy

in Miami

bienvenido a Miami"

Kan det första vara en referens till skivbolagspolarna The Tough Alliance och deras Miami? Kan den senare delen vara en referens till Will Smiths Miami?

"in the new school

learnin' to fly

never follow the rules

don't ask me why"

Kan det vara ytterligare en passning till The Tough Alliance oh dears mästerliga första fullängdare, The New School där det sjungs om att bryta regler och om emotionella flygturer. Medvetet eller ett sammanträffande?

theatre of dreams

Vilket derby! En enda lång emotionell berg och dalbana. Det var mitt älskade Man Utd som öppnade bäst och efter två minuter hade världens bästa Wayne Rooney gjort sitt sjätte ligamål för säsongen. Det såg jävligt stabilt ut. Sen kommer kvitteringen, som United verkligen ger City. Jag vet inte vad Foster gör men han ska sluta ta efter den svenska landslagskeepern, Isakson.

I andra halvlek höjde United tempot och City var inte ens i närheten att hänga med. Citys fyra-fem avslut i den andra halvleken säger väl det mesta om matchbilden. Världens bästa Darren Fletcher nickade snart in ett nytt ledningsmål på inlägg av världens bästa Ryan Giggs. Strax efter skulle City få en oförtjänt kvittering men snart hade återigen Fletcher skallat in ytterligare ett ledningsmål. Allt såg stensäkert ut, det borde varit två-tre mål till. Istället kvitterade City än mer oförtjänt i den sista spelminuten. Självklart efter en fenomenal pass av vår annars så stabila mittback Ferdinand. Jag höll på att slå sönder vägen och hoppa ut genom fönstret. Det var så jävla oförtjänt. Men, sista ordet var inte sagt och i den allra sista av matchens tilläggsminutrar skulle Micheal Owen visa att han är världens bästa före detta Liverpoolspelare, han satte förlösande 4-3 och jag har nog aldrig hoppade så mycket av glädje. Grannarna måste trott att det var en jordbävning i området!

Highlights

ahh ahh ahh amazing

Roger Federer

Jag har just bevittnat semifinalen i US Open mellan min favorit Roger Federer och Novak Djokovic. Och vilken match det var! Det bjöds på otroliga bollar från båda två, en där Djokovic räddar fyra, fem bollar på volley för att tillslut tvingas ge upp genom att vända ryggen till. Matchen skulle Federer vinna med siffrorna 7-6, 7-5, 7-5 där matchen näst sista boll fick mig att slå hakan i skrivbordet. Djokovic slår en till synes utmärkt lobb men Federer hinner upp den och slår bollen mellan sina egna ben, träffen blir perfekt och den smiter kliniskt in i Djokovic ena hörn. Jag har sett Federer göra sådana slag förut men ingen har varit lika snygg som denna. Nu väntar Del Potro i finalen. Go Fedex!

paint a vulgar picture

Idag skriver Aftonbladet om att biograferna ska "räddas" genom 3D. Frågorna är då, varför skulle biograferna behöva räddas? Vem vill behöva sitta med ett par urlögliga 3D-glasögon? Det är sedan tidigare känt att biografer inte påverkas nämnvärt av den ökande piratkopieringen, inte negativt i alla fall. 2008 noterades ett nytt rekord för SF och i somras slog Bergakungen besöksrekord i Göteborg. Räddas var det?

3D-glasögonen då? Nej de är verkligen inte snygga och ser inte ett dugg bekväma ut. Klarar inte filmen av att greppa tittaren utan att använda 3D så är det helt enkelt inte en tillräckligt bra film. Dessutom funkar det bara på bio. Helt enkelt en återupplivad gimmick.

unforgettable

a place to bury strangers

Det gör lite ont när jag tänker på att jag missade A Place to Bury Strangers när de i fjol spelade på Henriksberg under Way Out West. Det gör lite mindre ont när jag sedan tänker på hur bra Holy Fuck var som jag valde att se istället. A Place to Bury Strangers släpper om ungefär en månad sitt anda album, titulerat Exploding Head. Albumet har dock sedan en tid tillbaka gått att hitta på internet.

Brooklyn-bandet spelar en noisig shoegaze och deras självbetitlade debut ansågs av flera vara 00-talets Psychocandy. Svårt att överträffa kan tyckas men med ett mål att göra "the craziest, most fucked-up recording ever" så kan man väl inte misslyckas? Exploding Head är smutsig, högljudd och energisk. Det är mer post-punk än tidigare. Ljudbilden känns ren och enhetlig utan att förlora alla tunga gitarrmattor. Det är inte "the craziest, most fucked-up recording ever" men Exploding Head överträffar sin föregångare. Nu väntar jag bara på att få en ny chans att se New Yorks mest högljudda band.

tack

dying in time

Om man tänker på var musiken som man lyssnar på har sitt ursprung märker man att det nästan är uteslutande är fyra länder, Sverige, Storbritannien, USA och Kanada. Det är fyra länder med väldigt många och väldigt bra band. Frankrike och Australien har ett par väldigt bra band, Tyskland har bra techno och Norge har Röyksopp. Men vem kunde ana att ett italienskt band skulle slå sig in bland mina tio bästa album 2007?

port-royal (enbart gemener!) lyckades i och med sitt andra album Afraid to Dance. Nu är uppföljaren Dying in Time här. Förväntningarna är naturligtvis höga, även om jag blev överrumplad när den plötsligt dök upp på internet. Afraid to Dance var ett elektroniskt shoegaze-album insvept i ett ambient-landskap med post-rockvibbar och Dying in Time är inget undantag. Faktum är att de båda skivorna är väldigt lika varandra. Dying in Time känns dock ganska platt i jämförelse med Afraid to Dance. Det känns som en uppföljare som är snäppet sämre på alla punkter, fulare omslag, tråkigare låtnamn etcetera. Men om vi ska sluta jämföra Dying in Time med tidigare alster så är det faktiskt en väldigt bra skiva och ett måste för er som uppskattar Ulrich Schnauss och M83. Ni kan köpa port-royals musik hos Boomkat.