Vilket derby! En enda lång emotionell berg och dalbana. Det var mitt älskade Man Utd som öppnade bäst och efter två minuter hade världens bästa Wayne Rooney gjort sitt sjätte ligamål för säsongen. Det såg jävligt stabilt ut. Sen kommer kvitteringen, som United verkligen ger City. Jag vet inte vad Foster gör men han ska sluta ta efter den svenska landslagskeepern, Isakson.
I andra halvlek höjde United tempot och City var inte ens i närheten att hänga med. Citys fyra-fem avslut i den andra halvleken säger väl det mesta om matchbilden. Världens bästa Darren Fletcher nickade snart in ett nytt ledningsmål på inlägg av världens bästa Ryan Giggs. Strax efter skulle City få en oförtjänt kvittering men snart hade återigen Fletcher skallat in ytterligare ett ledningsmål. Allt såg stensäkert ut, det borde varit två-tre mål till. Istället kvitterade City än mer oförtjänt i den sista spelminuten. Självklart efter en fenomenal pass av vår annars så stabila mittback Ferdinand. Jag höll på att slå sönder vägen och hoppa ut genom fönstret. Det var så jävla oförtjänt. Men, sista ordet var inte sagt och i den allra sista av matchens tilläggsminutrar skulle Micheal Owen visa att han är världens bästa före detta Liverpoolspelare, han satte förlösande 4-3 och jag har nog aldrig hoppade så mycket av glädje. Grannarna måste trott att det var en jordbävning i området!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar