En liten rolig grej till är att de (nöjesindustrin) verkar tro att det är Pirate Bays fel att film och musik kommer ut på internet före det finns att köpa i butik. Varför ens försöka skylla i från sig? Varför finns filmen/skivan ute på nätet tidigare än i butik?
Kan absolut inte vara deras egna fel? Eftersom det enbart är upphovsmännen/bolaget som har tillgång till materialet bör det ju läcka direkt från dem. Gör det inte det så läcker det när det är på tryckeriet alternativt när promo-skivorna skickas ut. Det är ett problem som ska lösas av bolagen och det ska inte lösas genom att straffa de (i det här fallet) helt oskyldiga torrentsidorna.
tisdag 31 mars 2009
internets sista fria dag
Idag kan vi springa fritt över ängarna, korsa gränser och göra precis vad vi vill, imorgon är det natt och utegångsförbud, i gathörnen står tungt beväpnade vakter. Den utopin internet var har snart förvandlas till en dystopi. Jag förstår verkligen inte hysterin kring nöjesindustrins jakt på fildelare och förstår än mindre hur en (annars ganska bra) regering kunnat klubba igenom en lag som IPRED. Varför inte ha en folkomröstning om frågan, opinionssidan hade troligtvis varit betydligt större än i frågan om EMU.
I morgon, onsdagen den första april är det alltså dagen D. Lagen IPRED träder i kraft, den ger intresseorganisationer som IFPI och Antipiratbyrån rätt att agera poliser eller snarare legosoldater på internet. Hipp hurra för storebrorssamhället! Nöjesbranschen lägger ner uppemot en miljard varje år på jakten, varför inte satsa de pengarna på ett bra legalt distributionssätt. Istället satsar bolagen enorma pengar på att jaga deras kunders (artister etc) fans, i vilken värld lever dem?
Redan när kassettbandet lanserades var de kraftigt emot den tekniska utvecklingen. De lyckades då få "kassettbandsskatten", något som du nu betalar när du köper mp3-spelare, hårddiskar och skivor som man kan bränna material på, just för fildelning. De har pratats om en bredbandsskatt också, personligen tycker jag att skatterna är orättvisa och inte går till alla inblandade parter.
IPRED kommer knappast hindra de som vill fildela upphovsrättsskyddat material. Bland annat kommer tjänster där du blir helt anonym bli bättre och vanligare, vilket kommer bidra till svårare arbete för de riktiga poliserna, till exempel i jakt på barnpornografi något som SÄPO tidigare bekräftat.
Hur länge kommer google gå fritt? Jag menar, det är ju inte så svårt att hitta torrentfiler via googles söktjänst.
Dessutom har forskningsstudier visat att fildelning inte drabbar försäljningen av film och musik nämnvärt. Industrins hetsjakt kommer istället leda till att jag kommer köpa mindre film och musik, jag kommer absolut sluta köpa musik från bolag som använder sig av RIAA (RIAA Radar är ett bra hjälpmedel). Jag hoppas fler också gör det, de ska fan märka att vi ogillar deras arrogans, de ska känna av en en minskad försäljning när de våldtar sina konsumenter.
De större bolagen säger sig känna av en markant minskning men de kanske bör hitta orsaken till problemet istället för att gnälla. De ligger så fruktansvärt efter i teknikutvecklingen, vilket helt och hållet är deras eget fel. Klarar en privatperson av att skapa något så underbart som OiNK så borde ett etablerat bolag också kunna göra det. Självklart är det en hel del juridiska pappersarbeten som måste göras om det ska vara helt lagligt.
När väl smidiga alternativ som iTunes Music Store och Spotify dyker upp så ska skivbolagen ständigt sätta käppar i hjulet. Vill bolagen överleva bör de göra radikala förändringar i sin syn på distribution och teknikutveckling, de kommer aldrig kunna stoppa utvecklingen.
Jag kommer fortsätta köpa musik från bolag jag tycker om, framför allt svenska indie-bolag som låter musiken stå i centrum. Stödja artister kan jag göra genom att gå på konserter, där får inte bolagen något av kakan.
I valet kommer jag rösta på Piratpartiet, bara för att jag tycker att Sverige nu har gått alldeles för mycket mot ett storebrorssamhälle. Jag har ingen aning om var partiet står i andra frågor men uppriktigt sagt så kunde jag inte bry mig mindre. Jag vill bara visa mitt missnöje mot regeringen angående den här frågan, då tycker jag att det enda alternativet är att lägga min röst på Piratpartiet.
Jag kommer fortsätta fildela, om än under försiktigare omständigheter. Den blödande industrin kan fortsätta försöka hindra teknikutvecklingen och våldta deras inkomstbringande konsumenter. Finns ju en anledning till att fildelning blivit så populärt, jag tror inte huvudsaken är att det är gratis.
I morgon, onsdagen den första april är det alltså dagen D. Lagen IPRED träder i kraft, den ger intresseorganisationer som IFPI och Antipiratbyrån rätt att agera poliser eller snarare legosoldater på internet. Hipp hurra för storebrorssamhället! Nöjesbranschen lägger ner uppemot en miljard varje år på jakten, varför inte satsa de pengarna på ett bra legalt distributionssätt. Istället satsar bolagen enorma pengar på att jaga deras kunders (artister etc) fans, i vilken värld lever dem?
Redan när kassettbandet lanserades var de kraftigt emot den tekniska utvecklingen. De lyckades då få "kassettbandsskatten", något som du nu betalar när du köper mp3-spelare, hårddiskar och skivor som man kan bränna material på, just för fildelning. De har pratats om en bredbandsskatt också, personligen tycker jag att skatterna är orättvisa och inte går till alla inblandade parter.
IPRED kommer knappast hindra de som vill fildela upphovsrättsskyddat material. Bland annat kommer tjänster där du blir helt anonym bli bättre och vanligare, vilket kommer bidra till svårare arbete för de riktiga poliserna, till exempel i jakt på barnpornografi något som SÄPO tidigare bekräftat.
Hur länge kommer google gå fritt? Jag menar, det är ju inte så svårt att hitta torrentfiler via googles söktjänst.
Dessutom har forskningsstudier visat att fildelning inte drabbar försäljningen av film och musik nämnvärt. Industrins hetsjakt kommer istället leda till att jag kommer köpa mindre film och musik, jag kommer absolut sluta köpa musik från bolag som använder sig av RIAA (RIAA Radar är ett bra hjälpmedel). Jag hoppas fler också gör det, de ska fan märka att vi ogillar deras arrogans, de ska känna av en en minskad försäljning när de våldtar sina konsumenter.
De större bolagen säger sig känna av en markant minskning men de kanske bör hitta orsaken till problemet istället för att gnälla. De ligger så fruktansvärt efter i teknikutvecklingen, vilket helt och hållet är deras eget fel. Klarar en privatperson av att skapa något så underbart som OiNK så borde ett etablerat bolag också kunna göra det. Självklart är det en hel del juridiska pappersarbeten som måste göras om det ska vara helt lagligt.
När väl smidiga alternativ som iTunes Music Store och Spotify dyker upp så ska skivbolagen ständigt sätta käppar i hjulet. Vill bolagen överleva bör de göra radikala förändringar i sin syn på distribution och teknikutveckling, de kommer aldrig kunna stoppa utvecklingen.
Jag kommer fortsätta köpa musik från bolag jag tycker om, framför allt svenska indie-bolag som låter musiken stå i centrum. Stödja artister kan jag göra genom att gå på konserter, där får inte bolagen något av kakan.
I valet kommer jag rösta på Piratpartiet, bara för att jag tycker att Sverige nu har gått alldeles för mycket mot ett storebrorssamhälle. Jag har ingen aning om var partiet står i andra frågor men uppriktigt sagt så kunde jag inte bry mig mindre. Jag vill bara visa mitt missnöje mot regeringen angående den här frågan, då tycker jag att det enda alternativet är att lägga min röst på Piratpartiet.
Jag kommer fortsätta fildela, om än under försiktigare omständigheter. Den blödande industrin kan fortsätta försöka hindra teknikutvecklingen och våldta deras inkomstbringande konsumenter. Finns ju en anledning till att fildelning blivit så populärt, jag tror inte huvudsaken är att det är gratis.
believe us, can't beat us, no matter how you treat us
we'll always find away.
we'll always find away.
söndag 29 mars 2009
when we were winning
För första gången har jag läst ut en bok utan att ta en enda paus. Hela den här söndagen har jag ägnat åt Martin Norberg och Klas Ekmans bok When we were winning. Boken handlar, som titeln skvallrar om ett av Sveriges mest mytomspunna band Broder Daniel.
Boken är en biografi som följer bandets hela karriär, från högstadiet på Samskolan till bandets avsked på Way out West i Slottskogen. Boken utgörs av intervjuer från bandets alla medlemmar (förutom Anders Göthberg som tog sitt liv för exakt ett årsen i morgon), de berättar om utanförskap, vänskapband och slitningar i bandet. Om hur inga vågade boka det hårt festande bandet, skandaler och hur de tillslut blev ett av Sveriges största band.
Boken är lättläst och utgörs enbart av 158 sidor med mycket bilder. Boken var även tänkt att bara vara en bildbok från början, då Martin Norberg var fotografen som tog de allra första professionella bilderna på bandet 1994. Gillar ni BD eller musikhistoria tycker jag absolut att ni ska läsa den här.
Jag bjuder på Henrik Berggrens låt Hold on to your dreams. Låten är från Way out West-konserten förra året och är enda inspelningen jag känner till, då tillägnad gitarristen Anders Göthberg. Här är den!
Anders Götberg, 7 oktober 1975 - 30 mars 2008.
Boken är en biografi som följer bandets hela karriär, från högstadiet på Samskolan till bandets avsked på Way out West i Slottskogen. Boken utgörs av intervjuer från bandets alla medlemmar (förutom Anders Göthberg som tog sitt liv för exakt ett årsen i morgon), de berättar om utanförskap, vänskapband och slitningar i bandet. Om hur inga vågade boka det hårt festande bandet, skandaler och hur de tillslut blev ett av Sveriges största band.
Boken är lättläst och utgörs enbart av 158 sidor med mycket bilder. Boken var även tänkt att bara vara en bildbok från början, då Martin Norberg var fotografen som tog de allra första professionella bilderna på bandet 1994. Gillar ni BD eller musikhistoria tycker jag absolut att ni ska läsa den här.
Jag bjuder på Henrik Berggrens låt Hold on to your dreams. Låten är från Way out West-konserten förra året och är enda inspelningen jag känner till, då tillägnad gitarristen Anders Göthberg. Här är den!
Anders Götberg, 7 oktober 1975 - 30 mars 2008.
fredag 27 mars 2009
danmark = holland light
Danskarna har tröttnat på gängkrigen i huvudstaden Köpenhamn och nu har läkare föreslagit en lösning på problemet. För att föra krig krävs pengar och för att få pengar krävs en inkomst. De kriminella gängens intäkter utgörs till stor del av illegal drogförsäljning.
Så hur stryper man deras tillgångar? Jo, man legaliserar hasch och säljer det på apoteken. För att få köpa krävs ett läkarintyg (vad det är för kriterier har jag ingen aning om) och du slipper gå den farliga vägen genom kriminella kontakter.
Än är det bara uppe som förslag men politikerna har redan börjat utreda vad en avkriminalisering skulle innebära.
Varför inte, tycker jag. Hasch lär ju knappast vara farligare än vad alkohol är och det kan även leda till minskad organiserad brottslighet. Funkar det i Danmark så varför inte införa det även här i Sverige. Man läser ju ändå om (gängrelaterade) dödskjutningar i Göteborg var och varannan dag.
Nu förespråkar jag inte användande av illegala droger men om de kan bidra till något positivt så varför ska de inte legaliseras? Sen tycker jag inte att man ska legalisera tyngre droger som heroin och liknande utan sådana som inte är speciellt farliga, som cannabis.
Äntligen en post som handlar om någonting annat än musik. Men ska i alla fall säga att föregående post nu är bekräftad. My Bloody Valentine med flera spelar alltså i Slottskogen, underbart!
Så hur stryper man deras tillgångar? Jo, man legaliserar hasch och säljer det på apoteken. För att få köpa krävs ett läkarintyg (vad det är för kriterier har jag ingen aning om) och du slipper gå den farliga vägen genom kriminella kontakter.
Än är det bara uppe som förslag men politikerna har redan börjat utreda vad en avkriminalisering skulle innebära.
Varför inte, tycker jag. Hasch lär ju knappast vara farligare än vad alkohol är och det kan även leda till minskad organiserad brottslighet. Funkar det i Danmark så varför inte införa det även här i Sverige. Man läser ju ändå om (gängrelaterade) dödskjutningar i Göteborg var och varannan dag.
Nu förespråkar jag inte användande av illegala droger men om de kan bidra till något positivt så varför ska de inte legaliseras? Sen tycker jag inte att man ska legalisera tyngre droger som heroin och liknande utan sådana som inte är speciellt farliga, som cannabis.
Äntligen en post som handlar om någonting annat än musik. Men ska i alla fall säga att föregående post nu är bekräftad. My Bloody Valentine med flera spelar alltså i Slottskogen, underbart!
onsdag 25 mars 2009
My Bloody Valentine till Slottskogen?
Hittade den här bilden på la vie sportive, bilden påstås vara en kommande annons för Way out West. Det innebär att shoegaze-jättarna från Irland, My Bloody Valentine är klara. Även Basement Jaxx, Grizzly Bear och ytterliggare sju uppträder om detta stämmer.Om det stämmer glöm inte att ta med någon form av hörselskydd, My Bloody Valentine är nämligen kända för att dra på lite extra.
Real deal? Det får framtiden utvisa.
söndag 22 mars 2009
veckans låt #6
Under namnet Studio gör Göteborgarna Dan Lissvik och Rasmus Hägg sjukt bra musik. Jag vet inte riktigt hur man ska biskriva dem då de inte låter som något annat. År 2006 släppte de sin första fullängdare West Coast i femhundra exemplar på vinyl. Året därpå släpptes en samlingsskiva Yearbook 1 och en reissue av West Coast med låtarna från original skivan något omgjorda.
Tänkte bjuda på Self Service i sin originalversion. Gillar man det här bör man absolut köpa ett exmplar av Yearbook 1 eller West Coast om man föredrar vinyl, sistnämnda saknar två spår dock. Ta också en titt på Yearbook 2 där de samlat ihop de flesta av sina remixer, vilka också är sjukt bra.
Studio - Self Service
Tänkte bjuda på Self Service i sin originalversion. Gillar man det här bör man absolut köpa ett exmplar av Yearbook 1 eller West Coast om man föredrar vinyl, sistnämnda saknar två spår dock. Ta också en titt på Yearbook 2 där de samlat ihop de flesta av sina remixer, vilka också är sjukt bra.
Studio - Self Service
fredag 20 mars 2009
torsdag 19 mars 2009
falling against the tide
Jag har ett beroende, tror jag. Det är inte suget efter nikotin eller alkohol och inte heller har jag fastnat i något tyngre drogträsk. Möjligtvis har jag utvecklat ett kaffeberoende men mitt riktiga beroende är musik och det har blivit allt tydligare de senaste nätterna. Till skillnad från Dan tänker jag inte säga upp min relation till mitt beroende då jag anser att kroppen tar minimal skada av musiken.
Musik är för mig som en cigg är för en långtidsrökare, där jag bara måste lyssna på en speciell låt eller skiva. I natt hände det igen, jag hade gått och lagt mig men kunde inte riktigt somna utan låg istället och försökte lista ut hur texten i en låt var. Fråga mig inte varför.
Istället för att glömma det och somna så rullar jag över sängen och sträcker mig efter min vita iPod Classic. Vid det här laget räcker inte just den låten jag trånat efter, jag måste ha hela skivan. Så där ligger jag och njuter av välbehag för att 13 spår och 45 minuter senare inse att min dygnsrytm blivit ännu lite mer "fel".
Musik är för mig som en cigg är för en långtidsrökare, där jag bara måste lyssna på en speciell låt eller skiva. I natt hände det igen, jag hade gått och lagt mig men kunde inte riktigt somna utan låg istället och försökte lista ut hur texten i en låt var. Fråga mig inte varför.
Istället för att glömma det och somna så rullar jag över sängen och sträcker mig efter min vita iPod Classic. Vid det här laget räcker inte just den låten jag trånat efter, jag måste ha hela skivan. Så där ligger jag och njuter av välbehag för att 13 spår och 45 minuter senare inse att min dygnsrytm blivit ännu lite mer "fel".
måndag 16 mars 2009
madchester - ett stycke musikhistoria
Under senare delen av 80-talet släpptes ett par skivor, The Stone Roses stod för singeln Elephant Stone, Happy Mondays gav först ut singeln Wrote for Luck och senare albumet Bummed. Musikern och DJ:n Gerald Simpson släppte solodebuten Voodoo Ray under namnet A Guy Called Gerald.
Inga av de här nådde ut till den stora massan utan fick lite uppmärksamhet bland indiekretsarna i hemstaden Manchester. Trotts det skulle de här singlarna tillsammans med den legendariska nattklubben The Haçienda lägga grunden till en ny musikrörelse i Manchester. Rörelsen kom att kallas Madchester.
The Haçienda grundades redan 1982 av Tony Wilson, bandet New Order och deras manager Rob Gretton. Klubben hörde till Tony Wilsons skivbolag Factory och fick katalognumret FAC 51. Man spelade mycket lokal musik och var även den första klubben som spelade house seriöst (varpå flera andra nattklubbar följde efter). Klubben var som mest berömd under Madchester-rörelsen och det var även runt klubben rörelsen kretsade och blomstrade.
Musiken blev en blandning mellan indiepop, psychedelic rock, funk och dance/acid house. Ecstasy blev den nya grejen och ravepartyn präglade epoken. Modet var baggy-jeans och retro (60-tal).
I mitten av 1989 hade media upptäckt vad som höll på att hända i Manchester. The Stone Roses släppte sitt mytomspunna självbetitlade debutalbum, vilket hyllades som ett av de bästa någonsin av olika recensenter. I November samma år släpptes nya singlar av Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets och 808 State vilket resulterade i att hela landet hade fått smak av Madchester. Rörelsen skulle få namnet från låten Hallelujah! (från en av de nysläppta singlarna) av Happy Mondays.
Stone Roses singel Fool's Gold nådde en åttonde plats på brittiska singellistan, vilket var väldigt bra för ett indieband. Samtidigt kunde man se The Stone Roses tillsamans med Happy Mondays på tv-programmet Top of the Pops.
Utanför Storbritannien var rörelsen begränsad, ett par singlar nådde USA:s hitlistor men det var väl egentligen enbart Happy Mondays som turnerade i USA. Rörelsens peak nåddes i mitten av 1990 för att senare mattas av. I slutet av året hölls ett par storslagna konserter som i efterhand ses som slutet på eran.
Stone Roses ställde samma år in sin USA-turné med anledningen: "America doesn't deserve us yet". Samtidigt ställde de in konserter i Spanien och hemlandet, det var inte förens i slutet 1994 som de återigen mötte publiken. De hade fått skrivkramp och deras andra album Second Coming släpptes 1994, först fem år efter debuten. Samtidigt genomgick de en rättegångstvist där de ville bryta sitt kontrakt med skivbolaget Silvertone Records.
Happy Mondays nya album Yes Please! gick inte heller helt smärtfritt genom skapandet. Bandet skickades till Barbados och bad skivbolaget Factory konstant om mer tid och pengar. Pengarna gick till droger och albumet sägs vara en stor del till skivbolagets konkurs 1992, en månad efter att Yes Please! släpptes.
När rörelsens största band var inaktiva svalnade också medias intresse för Madchester-rörelsen. Istället började de fokusera på shoegaze och amerikansk grunge.
Av alla band som föddes efter Madchester-rörelsen är kanske Oasis det största. Noel Gallagher var en del av Inspiral Carpets turnearbetare medan brorsan Liam sedan länge har varit ett stort fan av The Stone Roses frontman Ian Brown. Nu de senaste åren har det dykt upp några nya band som inspirerats av rörelsen, svensk/brittiska The Ruling Class är ett bra exempel.
Mycket dansmusik och DJ:s har tagit efter mycket av den tidens klubbande. Där känns namn som The Chemical Brothers och Fatboy Slim igen. Men framförallt så förde rörelsen dansmusiken och den alternativa rockmusiken närmare varandra.
Staden Manchester påverkades också, både positivt och negativt. Bostadspriserna blev dyrare och stadens universitet blev mer eftertraktat till exempel. Organiserad brottslighet blev större, våldsamheter blev vanligare och mycket droger drog in i staden när klubbandet ökade. Det fick även nattklubben The Haçienda att tillslut gå under, 1997.
Tillsist får ni ett litet smakprov av vad Madchester erbjöd. Jag rekommenderar också filmen 24h Party People och när ni läst klart här tycker jag att ni ska besöka Ett face man vill nita.
*En återförening av Stone Roses har varit på tal tidigare, men verkar i dag ha bekräftats. En återutgivning av debuten är också aktuell.
Inga av de här nådde ut till den stora massan utan fick lite uppmärksamhet bland indiekretsarna i hemstaden Manchester. Trotts det skulle de här singlarna tillsammans med den legendariska nattklubben The Haçienda lägga grunden till en ny musikrörelse i Manchester. Rörelsen kom att kallas Madchester.
The Haçienda grundades redan 1982 av Tony Wilson, bandet New Order och deras manager Rob Gretton. Klubben hörde till Tony Wilsons skivbolag Factory och fick katalognumret FAC 51. Man spelade mycket lokal musik och var även den första klubben som spelade house seriöst (varpå flera andra nattklubbar följde efter). Klubben var som mest berömd under Madchester-rörelsen och det var även runt klubben rörelsen kretsade och blomstrade.
Musiken blev en blandning mellan indiepop, psychedelic rock, funk och dance/acid house. Ecstasy blev den nya grejen och ravepartyn präglade epoken. Modet var baggy-jeans och retro (60-tal).
I mitten av 1989 hade media upptäckt vad som höll på att hända i Manchester. The Stone Roses släppte sitt mytomspunna självbetitlade debutalbum, vilket hyllades som ett av de bästa någonsin av olika recensenter. I November samma år släpptes nya singlar av Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets och 808 State vilket resulterade i att hela landet hade fått smak av Madchester. Rörelsen skulle få namnet från låten Hallelujah! (från en av de nysläppta singlarna) av Happy Mondays.
Stone Roses singel Fool's Gold nådde en åttonde plats på brittiska singellistan, vilket var väldigt bra för ett indieband. Samtidigt kunde man se The Stone Roses tillsamans med Happy Mondays på tv-programmet Top of the Pops.
Utanför Storbritannien var rörelsen begränsad, ett par singlar nådde USA:s hitlistor men det var väl egentligen enbart Happy Mondays som turnerade i USA. Rörelsens peak nåddes i mitten av 1990 för att senare mattas av. I slutet av året hölls ett par storslagna konserter som i efterhand ses som slutet på eran.
Stone Roses ställde samma år in sin USA-turné med anledningen: "America doesn't deserve us yet". Samtidigt ställde de in konserter i Spanien och hemlandet, det var inte förens i slutet 1994 som de återigen mötte publiken. De hade fått skrivkramp och deras andra album Second Coming släpptes 1994, först fem år efter debuten. Samtidigt genomgick de en rättegångstvist där de ville bryta sitt kontrakt med skivbolaget Silvertone Records.
Happy Mondays nya album Yes Please! gick inte heller helt smärtfritt genom skapandet. Bandet skickades till Barbados och bad skivbolaget Factory konstant om mer tid och pengar. Pengarna gick till droger och albumet sägs vara en stor del till skivbolagets konkurs 1992, en månad efter att Yes Please! släpptes.
När rörelsens största band var inaktiva svalnade också medias intresse för Madchester-rörelsen. Istället började de fokusera på shoegaze och amerikansk grunge.
Av alla band som föddes efter Madchester-rörelsen är kanske Oasis det största. Noel Gallagher var en del av Inspiral Carpets turnearbetare medan brorsan Liam sedan länge har varit ett stort fan av The Stone Roses frontman Ian Brown. Nu de senaste åren har det dykt upp några nya band som inspirerats av rörelsen, svensk/brittiska The Ruling Class är ett bra exempel.
Mycket dansmusik och DJ:s har tagit efter mycket av den tidens klubbande. Där känns namn som The Chemical Brothers och Fatboy Slim igen. Men framförallt så förde rörelsen dansmusiken och den alternativa rockmusiken närmare varandra.
Staden Manchester påverkades också, både positivt och negativt. Bostadspriserna blev dyrare och stadens universitet blev mer eftertraktat till exempel. Organiserad brottslighet blev större, våldsamheter blev vanligare och mycket droger drog in i staden när klubbandet ökade. Det fick även nattklubben The Haçienda att tillslut gå under, 1997.
Tillsist får ni ett litet smakprov av vad Madchester erbjöd. Jag rekommenderar också filmen 24h Party People och när ni läst klart här tycker jag att ni ska besöka Ett face man vill nita.
*En återförening av Stone Roses har varit på tal tidigare, men verkar i dag ha bekräftats. En återutgivning av debuten är också aktuell.
söndag 15 mars 2009
veckans låt #5
Slutspelet i ishockeyns Elitserie har inletts, Premier League är uppe i högvarv och den mediokra Allsvenska fotbollspremiären står runt hörnet. Gårdagens sport var en besvikelse, trotts väldigt bra matcher. Mitt älskade Manchester United blev rent ut sagt krossade på hemmaplan och mitt hat mot HV71 stärktes, det lär inte finnas ett lag med mer flyt?
Jag och en vän hann med att se melodifestivalsfinalen, där de siktar på att "utforma Europas musiksmak". Det är sorligt att våra pengar går till sån här musik utan varesig känsla och hjärta. Det enda som var roligt var Tingeliin Russian Base-lovers Remix som jag tycker skulle gjort sig utmärkt på Moskvas scen, tyvärr gick det inte rösta på den.
När det var slut så såg vi kanske dagens hetaste match, Real Madrid gästade Athletic Bilbao. Det var längesedan jag såg så många kort delas ut, heta och äkta känslor på planen.
Men nog med skitsnack. Veckans låt blir en låt med temat fotboll, det är en nyskriven låt för IFK Göteborg. Med hjärta för klubben och med känslan för musiken har Joel Alme återigen skrivit en underbar låt. Ni kanske känner igen musiken från A Young Summer's Youth som finns på förra årets debut A Master of Ceremonies (2008 års näst bästa skiva, enligt mig). Låten heter Snart skiner Poseidon.
Joel Alme - Snart skiner Poseidon
(Kvaliten är så där då den är stulen ifrån Youtube. Låtens namn var tidigare okänt så mp3 är feltaggad.)
Jag och en vän hann med att se melodifestivalsfinalen, där de siktar på att "utforma Europas musiksmak". Det är sorligt att våra pengar går till sån här musik utan varesig känsla och hjärta. Det enda som var roligt var Tingeliin Russian Base-lovers Remix som jag tycker skulle gjort sig utmärkt på Moskvas scen, tyvärr gick det inte rösta på den.
När det var slut så såg vi kanske dagens hetaste match, Real Madrid gästade Athletic Bilbao. Det var längesedan jag såg så många kort delas ut, heta och äkta känslor på planen.
Men nog med skitsnack. Veckans låt blir en låt med temat fotboll, det är en nyskriven låt för IFK Göteborg. Med hjärta för klubben och med känslan för musiken har Joel Alme återigen skrivit en underbar låt. Ni kanske känner igen musiken från A Young Summer's Youth som finns på förra årets debut A Master of Ceremonies (2008 års näst bästa skiva, enligt mig). Låten heter Snart skiner Poseidon.
Joel Alme - Snart skiner Poseidon
(Kvaliten är så där då den är stulen ifrån Youtube. Låtens namn var tidigare okänt så mp3 är feltaggad.)
tisdag 10 mars 2009
det blir tre år i rad
Då var biljetten till Sveriges bästa festival inhandlad. Way out West släppte i dag det andra knippet med artister. Antony & the Johnsons och Beirut var de två tunga namnen, det tredje bandet Seun Kuti & Fela's Egypt 80 är ett afrobeat-band som jag inte tidigare har hört talas om.
Antony & the Johnsons spelar dessutom tillsammans med Göteborgs Symfoniker, några som beskrivs som "Sveriges Nationalorkester". Tror att detta kommer bli sjukt bra. Luger skriver, "Vi snackar 65 pers på scen som med träblås, brass, stråkar och slagverk backar upp vår käre Antony." - magiskt säger jag.
Beirut var redan bokad till förra årets festival men ställde in. Zach Condons folkpop kan nog locka en hel del besökare. Personligen tycker jag att hans musik har blivit sämre efter debuten, den ganska bra Gulag Orkestar.
Sedan tidigare är bland andra Arctic Monkeys, Lily Allen och Band of Horses klara och de får väl ses som de hittills tyngsta namnen. Undra vad som kan toppa förra årets avslutningsakt Neil Young?
Det som fick mig att boka biljetten redan idag var väl förutom ovan nämnda Antony & the Johnsons den helt fantastiske Justin Veron som går under namnet Bon Iver. Även Karin Deijer Andersson hjälpte till en del då hennes Fever Ray (som jag skrivit om här) också är bokade.
Dessutom vet man tryggt att detta bara är ett litet smakprov av vad som komma skall. (Det är hittills 21 bokade artister, föregående år har haft 60-70)
Vi ses i Slottskogen i augusti!
Antony & the Johnsons spelar dessutom tillsammans med Göteborgs Symfoniker, några som beskrivs som "Sveriges Nationalorkester". Tror att detta kommer bli sjukt bra. Luger skriver, "Vi snackar 65 pers på scen som med träblås, brass, stråkar och slagverk backar upp vår käre Antony." - magiskt säger jag.
Beirut var redan bokad till förra årets festival men ställde in. Zach Condons folkpop kan nog locka en hel del besökare. Personligen tycker jag att hans musik har blivit sämre efter debuten, den ganska bra Gulag Orkestar.
Sedan tidigare är bland andra Arctic Monkeys, Lily Allen och Band of Horses klara och de får väl ses som de hittills tyngsta namnen. Undra vad som kan toppa förra årets avslutningsakt Neil Young?
Det som fick mig att boka biljetten redan idag var väl förutom ovan nämnda Antony & the Johnsons den helt fantastiske Justin Veron som går under namnet Bon Iver. Även Karin Deijer Andersson hjälpte till en del då hennes Fever Ray (som jag skrivit om här) också är bokade.
Dessutom vet man tryggt att detta bara är ett litet smakprov av vad som komma skall. (Det är hittills 21 bokade artister, föregående år har haft 60-70)
Vi ses i Slottskogen i augusti!
måndag 9 mars 2009
Boy A
Jack har precis avtjänat ett fängelsestraff för ett hemskt brott han begick som ung. Han ska nu med en ny identitet starta ett nytt normalt liv. Jack får hjälp av sin kontaktman Terry och får jobb på en budfirma.
Jack är nu i tjugoårsåldern och filmen berättar känslosamt hur han tar de första stapplande stegen till tillit, första fyllan och när han förlorar oskulden. Under tiden får man se hur hans barndom kantades av utanförskap och hur det ledde till att han fick spendera en stor del av livet i fängelse.
En helt vanlig dag på jobbet hittar Jack och hans kollega Chris en bil som har råkat ut för en olycka. Föraren har omkommit men de lyckas rädda en liten flicka och de blir till hjältar. Något som förändrar Jacks liv.
Boy A är till en början fylld av hopp och förväntan men det byts senare ut mot hemskare kapitel. Slutet är oerhört känslosamt. Filmen har väldigt fint foto och klockrent skådespeleri. Helt klart en av de absolut bästa filmerna förra året och en av mina favoritfilmer. Se den!
Jack är nu i tjugoårsåldern och filmen berättar känslosamt hur han tar de första stapplande stegen till tillit, första fyllan och när han förlorar oskulden. Under tiden får man se hur hans barndom kantades av utanförskap och hur det ledde till att han fick spendera en stor del av livet i fängelse.
En helt vanlig dag på jobbet hittar Jack och hans kollega Chris en bil som har råkat ut för en olycka. Föraren har omkommit men de lyckas rädda en liten flicka och de blir till hjältar. Något som förändrar Jacks liv.
Boy A är till en början fylld av hopp och förväntan men det byts senare ut mot hemskare kapitel. Slutet är oerhört känslosamt. Filmen har väldigt fint foto och klockrent skådespeleri. Helt klart en av de absolut bästa filmerna förra året och en av mina favoritfilmer. Se den!
söndag 8 mars 2009
veckans låt #4
Dan Lissvik! Förutom att utgöra halva Studio har han släppt en soloskiva, producerar bland andra nya Lake Heartbeat och mellan varven remixar han andras verk.
Veckans låt blir som ni kanske listat ut en Lissvik-grej. Efter febrilt letande och lite tricksande kan jag ge er remixen på When I Grow Up av Fever Ray.
Fever Ray är Karin Deijer Anderssons soloprojekt och den självbetitlade debuten släpptes nyligen. Karin Deijer Andersson är mest känd för The Knife, bandet hon har tillsammans med sin bror men har även spelat med Håkan Hellström i det gamla indiebandet Honey is Cool. Just nu är hon också inblandad i två låtar på Röyksopp kommande album.
Två personer som har mycket att göra, så här bra blir det när de arbetar tillsammans: Fever Ray - When I Grow Up (Dan Lissvik Remix)
Veckans låt blir som ni kanske listat ut en Lissvik-grej. Efter febrilt letande och lite tricksande kan jag ge er remixen på When I Grow Up av Fever Ray.
Fever Ray är Karin Deijer Anderssons soloprojekt och den självbetitlade debuten släpptes nyligen. Karin Deijer Andersson är mest känd för The Knife, bandet hon har tillsammans med sin bror men har även spelat med Håkan Hellström i det gamla indiebandet Honey is Cool. Just nu är hon också inblandad i två låtar på Röyksopp kommande album.
Två personer som har mycket att göra, så här bra blir det när de arbetar tillsammans: Fever Ray - When I Grow Up (Dan Lissvik Remix)
lördag 7 mars 2009
explodera batteria!
För första gången på sex år var kanske årtiondes allra största svenska artist på plats i Skövde. Senast jag såg Håkan Hellström var i Slottskogen förra året, under Way out West-festivalen och eftersom det var på hans hemmaplan där han alltid ger det där lilla extra så förväntade jag mig inte att Arena-spelningen skulle bli bättre.
Vi hade lyckats ta oss nästan allra längst fram, andra raden närmare bestämt innan det började. Vi fick trängas med 100-tals blonda flickor i sexton-, sjuttonårsåldern men eftersom det var Håkan Hellström som stod på scen så var något annat inte att förvänta sig.
Som vanligt inleddes det med Tro och tvivel, publiken var med på noterna och sjung med. Efter det kom även en av mina favoriter Uppsnärjd i det blå och inledningen var magnifik!
Det fortsatte på vanligt Håkan-maner och han drog en del historier mellan låtarna, några som jag hört och några som jag inte hade hört förut. (Det var roligt att han nämnde The Smiths i en av historierna.) Tempot avtog efter halva konserten men höjdes igen med låtar som Kom igen Lena och För en lång lång tid. Innan det hela avslutades med Vi två, 17 år hade Håkan Hellström hunnit med de flesta låtarna man ville höra. Var väl egentligen bara En vän med en bil, Magiskt, men tragiskt och Dom kommer kliva på dig igen som lös med sin frånvaro.
Det började väldigt bra, bättre än den nämnda spelningen i Göteborg men det där lilla extra saknades, som Gilberts tårar i Slottskogen. Tyvärr blev det också lite utdraget mot slutet därför var konserten på Way out West bättre i helhet. Det var också en sommardag på en utomhusscen i sin hemstad, där han gör sig som bäst. Skövde konserten var aldrig dålig men blev heller aldrig så där riktigt riktigt bra.
Var också tänkt att jag kanske skulle på ytterligare en konsert idag, nämligen Glasvegas på Storans klubbscen i Göteborg. Det hade kunnat bli riktigt riktigt fint även om jag inte har övertygats helt av den väldiga hyjpen som var förra året. Det hade tydligen andra, för de första biljetterna sålde slut på någon minut (både Debaser och Storan, senare även den lite större Cirkus) och dagens biljettsläpp var slut tre sekunder efter tio. Det var nog inte många som släpptes idag men ändå.
Bäst igår: Uppsnärjd i det blå, Inte skyldig nån nått
Vi hade lyckats ta oss nästan allra längst fram, andra raden närmare bestämt innan det började. Vi fick trängas med 100-tals blonda flickor i sexton-, sjuttonårsåldern men eftersom det var Håkan Hellström som stod på scen så var något annat inte att förvänta sig.
Som vanligt inleddes det med Tro och tvivel, publiken var med på noterna och sjung med. Efter det kom även en av mina favoriter Uppsnärjd i det blå och inledningen var magnifik!
Det fortsatte på vanligt Håkan-maner och han drog en del historier mellan låtarna, några som jag hört och några som jag inte hade hört förut. (Det var roligt att han nämnde The Smiths i en av historierna.) Tempot avtog efter halva konserten men höjdes igen med låtar som Kom igen Lena och För en lång lång tid. Innan det hela avslutades med Vi två, 17 år hade Håkan Hellström hunnit med de flesta låtarna man ville höra. Var väl egentligen bara En vän med en bil, Magiskt, men tragiskt och Dom kommer kliva på dig igen som lös med sin frånvaro.
Det började väldigt bra, bättre än den nämnda spelningen i Göteborg men det där lilla extra saknades, som Gilberts tårar i Slottskogen. Tyvärr blev det också lite utdraget mot slutet därför var konserten på Way out West bättre i helhet. Det var också en sommardag på en utomhusscen i sin hemstad, där han gör sig som bäst. Skövde konserten var aldrig dålig men blev heller aldrig så där riktigt riktigt bra.
Var också tänkt att jag kanske skulle på ytterligare en konsert idag, nämligen Glasvegas på Storans klubbscen i Göteborg. Det hade kunnat bli riktigt riktigt fint även om jag inte har övertygats helt av den väldiga hyjpen som var förra året. Det hade tydligen andra, för de första biljetterna sålde slut på någon minut (både Debaser och Storan, senare även den lite större Cirkus) och dagens biljettsläpp var slut tre sekunder efter tio. Det var nog inte många som släpptes idag men ändå.
Bäst igår: Uppsnärjd i det blå, Inte skyldig nån nått
måndag 2 mars 2009
söndag 1 mars 2009
veckans låt #3
På Junge Herzen släppte nyligen Kalle J sin senaste låt. Låten är en omarbetad version av Eldkvarns gamla låt I skydd av mörkret. Och vet ni vad, det är Kalle Js hittills bästa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
