madchester - ett stycke musikhistoria

Under senare delen av 80-talet släpptes ett par skivor, The Stone Roses stod för singeln Elephant Stone, Happy Mondays gav först ut singeln Wrote for Luck och senare albumet Bummed. Musikern och DJ:n Gerald Simpson släppte solodebuten Voodoo Ray under namnet A Guy Called Gerald.

Inga av de här nådde ut till den stora massan utan fick lite uppmärksamhet bland indiekretsarna i hemstaden Manchester. Trotts det skulle de här singlarna tillsammans med den legendariska nattklubben The Haçienda lägga grunden till en ny musikrörelse i Manchester. Rörelsen kom att kallas Madchester.

The Haçienda grundades redan 1982 av Tony Wilson, bandet New Order och deras manager Rob Gretton. Klubben hörde till Tony Wilsons skivbolag Factory och fick katalognumret FAC 51. Man spelade mycket lokal musik och var även den första klubben som spelade house seriöst (varpå flera andra nattklubbar följde efter). Klubben var som mest berömd under Madchester-rörelsen och det var även runt klubben rörelsen kretsade och blomstrade.

Musiken blev en blandning mellan indiepop, psychedelic rock, funk och dance/acid house. Ecstasy blev den nya grejen och ravepartyn präglade epoken. Modet var baggy-jeans och retro (60-tal).

I mitten av 1989 hade media upptäckt vad som höll på att hända i Manchester. The Stone Roses släppte sitt mytomspunna självbetitlade debutalbum, vilket hyllades som ett av de bästa någonsin av olika recensenter. I November samma år släpptes nya singlar av Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets och 808 State vilket resulterade i att hela landet hade fått smak av Madchester. Rörelsen skulle få namnet från låten Hallelujah! (från en av de nysläppta singlarna) av Happy Mondays.

Stone Roses singel Fool's Gold nådde en åttonde plats på brittiska singellistan, vilket var väldigt bra för ett indieband. Samtidigt kunde man se The Stone Roses tillsamans med Happy Mondays på tv-programmet Top of the Pops.

Utanför Storbritannien var rörelsen begränsad, ett par singlar nådde USA:s hitlistor men det var väl egentligen enbart Happy Mondays som turnerade i USA. Rörelsens peak nåddes i mitten av 1990 för att senare mattas av. I slutet av året hölls ett par storslagna konserter som i efterhand ses som slutet på eran.

Stone Roses ställde samma år in sin USA-turné med anledningen: "America doesn't deserve us yet". Samtidigt ställde de in konserter i Spanien och hemlandet, det var inte förens i slutet 1994 som de återigen mötte publiken. De hade fått skrivkramp och deras andra album Second Coming släpptes 1994, först fem år efter debuten. Samtidigt genomgick de en rättegångstvist där de ville bryta sitt kontrakt med skivbolaget Silvertone Records.

Happy Mondays nya album Yes Please! gick inte heller helt smärtfritt genom skapandet. Bandet skickades till Barbados och bad skivbolaget Factory konstant om mer tid och pengar. Pengarna gick till droger och albumet sägs vara en stor del till skivbolagets konkurs 1992, en månad efter att Yes Please! släpptes.

När rörelsens största band var inaktiva svalnade också medias intresse för Madchester-rörelsen. Istället började de fokusera på shoegaze och amerikansk grunge.

Av alla band som föddes efter Madchester-rörelsen är kanske Oasis det största. Noel Gallagher var en del av Inspiral Carpets turnearbetare medan brorsan Liam sedan länge har varit ett stort fan av The Stone Roses frontman Ian Brown. Nu de senaste åren har det dykt upp några nya band som inspirerats av rörelsen, svensk/brittiska The Ruling Class är ett bra exempel.

Mycket dansmusik och DJ:s har tagit efter mycket av den tidens klubbande. Där känns namn som The Chemical Brothers och Fatboy Slim igen. Men framförallt så förde rörelsen dansmusiken och den alternativa rockmusiken närmare varandra.

Staden Manchester påverkades också, både positivt och negativt. Bostadspriserna blev dyrare och stadens universitet blev mer eftertraktat till exempel. Organiserad brottslighet blev större, våldsamheter blev vanligare och mycket droger drog in i staden när klubbandet ökade. Det fick även nattklubben The Haçienda att tillslut gå under, 1997.

Tillsist får ni ett litet smakprov av vad Madchester erbjöd. Jag rekommenderar också filmen 24h Party People och när ni läst klart här tycker jag att ni ska besöka Ett face man vill nita.

*En återförening av Stone Roses har varit på tal tidigare, men verkar i dag ha bekräftats. En återutgivning av debuten är också aktuell.