complaint department

Jag har en hatkärlek till covers. En del är alldeles underbara, Neil Youngs eller Jimi Hendrix versionen av Bob Dylans All Along the Watchtower är ett exempel på en bra cover, José González tolkning av The Knifes Heartbeats likaså. Alla är dock inte så bra, jag skulle påstå att de flesta är sämre än (och/eller inte tillför något till) originalet. Det till trotts tycker jag alltid att det är roligt att höra en cover (eller tvärtom om man hör covern först).

De flesta covers lämnar mig oberörd (varför lyssna på dem när originalet är bättre?) men sen finns det de som först får mig att skratta åt dem och senare lämnar de mig undrandes över varför i helvete de slaktat min favoritlåt. Nedan följer ett par misslyckade covers. Jag har valt att lista covers av låtar jag gillar och lyssnar på, annars hade den troligtvis sett ganska annorlunda ut. Jag tyckte helt enkelt att det inte var lika roligt att skriva om Limp Bizkit, Britney Spears eller pojkband som gör rockcovers. Istället blev det mesta The Smiths och Joy Division.

Eftersom allt inte finns tillgängligt överallt länkas det till Youtube, Spotify eller Sendspace.

Within Temtation - Running up That Hill
Placebo och även Patrick Wolf har gjort varsin helt okej cover på Kate Bushs Running up That Hill, inte riktigt lika bra som det fantastiska originalet men fortfarande bra. Jag sökte efter låten på Spotify och fick se att det Nederländska operametal-bandet (jag läste det på wikipedia) även de hade gjort en cover och tänkte att det inte kunde vara annat än dåligt. Så rätt jag hade.

The Killers - Shadowplay och Four Winds
The Killers är kanske tvåtusentalets mest överskattade rockband. Det fanns ett par okej låtar på deras första skiva, Hot Fuzz, sen dalade det och den senaste har jag inte ens bemödat att lyssna på (förutom Human som man utsattes för dagligen genom radion när man fortfarande arbetade). Till soundtracket för den mycket bra filmen Control gjorde man en cover på Joy Divisions (filmen handlar om bandets sångare) Shadowplay. The Killers version tillför ingenting till originalet, istället får mystiken och känslan stå åt sidan för en poppigare och dansvänligare version. Det är sorligt att The Killers version är lite mer populär på Spotify.

Syndromet är kvar när de ger Bright Eyes-låten Four Winds en ny skepnad. Den skiljer sig musikaliskt från originalet, vilket är pluspoäng (även om jag föredrar originalet) men här saknar rösten känslan, det hela känns monotont och tråkigt. Jag anser att det är mycket viktigare att en musiker sjunger från hjärtat än att det är tekniskt fulländat. Två av flera covers som visar att bandet är högst medelmåttigt.

t.A.T.u. - How Soon is Now?
En rysk tjejdou sätter sig i en Ferrari 330 TRI/LM Testa Rossa Spyder lägger i högsta växeln och kör rätt in i en bergvägg. De har verkligen förstört The Smiths original.

Fall Out Boy - Love Will Tear Us Apart
Joy Divisions original borde förbli orört. Om inte ens José González kan göra en riktigt bra version bör poprockarna i Fall Out Boy verkligen inte ens försöka. Jag förstår inte vad de vill få ut av det här, om ni vill lyssna på en cover av Love Will Tear Us Apart är The Cures tolkning ett betydligt bättre alternativ men samtidigt långt ifrån lika bra som när Ian Curtis sjunger den.

Death Cab for Cutie - This Charming Man
Death Cab for Cutie är ett band som alla som någon gång sett The OC har hört. (Inte introlåten.) Det är ett band jag gillar och som har gjort väldigt mycket bra musik. När de ska tolka The Smiths fantastiska This Charming Man hoppas man att de ska lyckas, kanske ge låten ett mer typiskt Death Cab-sound och dra ned tempot. De gör varken eller. Faktum här att de till och med sjunger fel. Jag vill kräkas.

Tillsist bjuder jag på när Håkan Hellström spelar The Smiths - There's a Light That Never Goes Out på SVT:s En Riktig Talkshow. Jag kan inte bestämma mig om jag älskar eller hatar den. Det är en gullig version med ett taskigt engelskt uttal i alla fall.