Häromdagen gled jag ned i min röda soffa, bredvid mig hade jag det sista av min Häagen-Dazs-glass och en kopp kaffe, på TVn hade första scenen i Harold and Maude precis rullat igång. En ung välklädd kille går ned för en trappa, Don't Be Shy spelas på vinylspelaren, han tänder ett par ljus och när musiken tystnar hänger han i en snara. Harold har precis begått filmens första självmord.
Att begå självmord inför sin mor är en hobby han haft sedan, han efter en explosion i skolans NO-sal förklarats död. Han är depressiv och gillar att gå på begravningar. Hans mor vill att Harold ska gå med i armén eller gifta sig, hon skickar honom mellan psykologen och hans morbror.
På en begravning träffar han Maude, hon är en pigg 80-åring som "lånar" bilar. befriar träd och jävlas med polisen. Det är nu filmen tar fart. Harold och Maude blir snabbt goda vänner och även lite mer än bara vänner. Detta är kanske (troligtvis) världens bästa feel-good-film och att Cat Stevens står för musiken gör den inte sämre. Köp den! Se den!
(Hittade ingen trailer som gjorde filmen rättvisa)
torsdag 28 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Otroligt bra film. En av de bästa som har gjorts. Det är ett objektivt konstaterande kan jag tycka, om man ska se till filmkonst.
SvaraRaderaJa absolut! Har nio filmer på filmtipset som jag gett högsta betyg, Harold and Maude är en av dem.
SvaraRadera