slow blow palooza

Det var en sen kväll i juni för snart två år sedan, en ganska stor skara personer hade samlats i tältet på Acceleratorfestivalen och snart skulle Studio fullkomligt blåsa skallen av mig. Jag hade hört duon från Göteborg (som nu stod på scenen tillsammans med en inhyrd bongotrummare) tidigare. Jag hade laddat ned deras Yearbook 1 när den släpptes men fastnade aldrig för den. Det var först under den här konserten jag insåg hur jävla bra de var.

Efter en kvart yttrades de första orden av Dan Lissvik, han frågade om vi fortfarande var kvar och påpekade att detta bara hade varit introt, de hade precis spelat världens bästa låt. Dagen efter besökte jag Bengans på Drottninggatan och köpte en drös skivor, den enda jag kommer ihåg att jag köpte nu är Yearbook 1. En stor orange-röd prislapp uppe i högra hörnet markerade tydligt att den kostade 99kr.

Den här texten är egentligen inte tänkt att handla om varken konserten, de underbara skivorna eller bandet utan om det magnifika introspåret och A-sidan på West Coast, nämligen Out There. Det går inte riktigt beskriva låtens underbara melodier så jag nöjer mig med att kalla den för en av världens bästa låtar eller väldens bästa långa låt. Bas- och gitarr-gångarna är att dö för och trotts sin längd blir den aldrig tråkig eller enformig.

När man efter ungefär sex minuter tror att låten håller på att ta slut tar den istället ny fart och är hela tiden påväg att okontrollerat smita iväg men tyglas i sista stund tillrätta igen. Out There är sexton minuters eufori och kärlek!